|
| Isse måndagen den 31 mars 2003 |
2003-03-31
Tyvärr hände
det som vi fruktat - fistlarna kom tillbaka. Lördagen den 22 mars 2003
upptäckte jag att Isse hade fått en ny fistelgång. Den 31 mars kom vi
i samråd med veterinären fram till att för Isses skull var det bäst
att han fick somna in. Flera års kämpande med många olika problem är
nu över. Det borde kännas som en lättnad, och det gör det förstås till
viss del, men det känns också så tomt och fel....
Vi försöker trösta oss med att Isse förhoppningsvis för första gången har funnit riktig ro - en ro som han aldrig hittade när han levde. Lite mer om alla problem som vi hade med honom kan man läsa om under Problemhund.
Isses hette i stamtavlan Svartågårdens Xcalibur. Han kom till oss som omplaceringshund i augusti 2000, efter att vi i några månader hade saknat Akilles och åter igen ville ha en schäfer. Det hände en del under den tid vi hade honom, han ändrade sig en hel del, men tyvärr inte så mycket som vi hade önskat/hoppats.
Om jag har förstått allting rätt så köptes han som valp av en familj som inte hade haft hund tidigare. Denna familj klarade tydligen inte av denna livliga, stressiga schäfer, som visserligen var vänlig mot allting i hela världen, men som dock krävde en hel del. Han lämnades då över till Securitas, för att de skulle testa honom som blivande väktarhund. Dock dög han tydligen inte till väktarhund, pga. lågt föremålsintresse. Undrar om hans hysteriska beteende i närheten av andra hundar spelade in också...?
Trots att Isse var så snäll så har det varit jobbigt att leva med honom. Han var så överglad - han blev i det närmaste hysterisk när han förväntade sig något roligt, t.ex. åka bil. Och det här med andra hundar - jag har alltid velat ha en hane som går ihop med andra hanar, det fick jag alltså, men vad jag inte ville ha var en hund som tycker att andra hundar var det viktigaste i hela världen. När han såg en annan hund blev han totalt okontaktbar, vilket gjorde både mig och Martin gråhåriga...
Helt klart är dock att det var husses hund. Isse älskade husse över allt annat, undantaget var då andra hundar - då var inte ens husse viktig längre. Men i alla andra sammanhang var husse bättre än matte. Dock lyssnade han bättre på mig... inte så konstigt kanske, med tanke på att jag har hållit på med hund i några år nu, vilket Martin inte har.
Föremålsintresse och kamplust var inte så bra när vi fick honom - obefintlig var snarare ordet. Men skam den som ger sig... jag har jobbat på det sättet att jag lärde honom att byta föremål mot godis och sen har det lossnat av sig själv och sen tyckte han föremål var jättekul och han hade faktiskt en rejäl kamplust. Faktum var att han kunde gå upp i varv ganska rejält och vill han ha tag i rullen/kongen/etc. så kunde han hoppa och skutta och fick han då tag i jackärmen istället så slet han och drog i den. Jaja.. eftersom vi ville ha fram kamplust på honom så klagade vi inte. Kul att se att det gick att få fram så bra föremålsintresse och kamplust trots att den var nästan noll när vi tog över honom. Frågan var väl om han på något sätt hade fått för sig att föremål var förbjudna, t.ex. om han som liten har varit på och tuggat på saker och fått bannor för det?
Det är väl den stora nackdelen med omplaceringshundar - man vet inte vad som hänt förut och när hunden beter sig på ett visst sätt skulle man vilja veta varför. Om det finns saker i hundens förflutna som gör att den beter sig som den gör, etc.
När det gäller sjukdomar så har vi lagt ner ganska mycket pengar på honom under den tiden vi ägt honom. Han hade rejäla eksem när vi fick honom, dessa dämpades lite när vi bytte till ett högenergifoder, de stora såren på utsidan av låren läkte och har inte kommit tillbaka, däremot var eksemen på lårens insidor och på buken kvar. Våren -01 fick han problem med vad vi och veterinären trodde var analsäckarna, även om jag var misstänksam - schäfer och analproblem var i min värld lika med fistlar. Men vi opererade bort analsäckarna på honom och trodde att allting var frid och fröjd. Dock återkom problemen efter en kort tid och då visade det sig till slut att det faktiskt VAR circumanalfistlar. Nu vidtog en lång och jobbig process, som du kan läsa om på min sida om circumanalfistlar. Till råga på allt så drabbades Isse (mitt i behandlingen av fistlarna) av Erlichia (fästingburen sjukdom), vilket tog ner honom ännu mer.
Isse och Kenzo var mycket goda vänner och har verkligen haft utbyte av varandra. De lekte och busade mycket och jag tror att de hade stort sällskap av varandra, mycket mer än vad Isse och Bibbi hade. I det stora hela tror jag att Isse hade det bra hos oss och vi var väl ganska nöjda med honom, även om han inte alls blivit den hund vi trodde att han skulle bli - min träningskompis - men den platsen har Kenzo fyllt så det som var jobbigt med Isse var den hysteri på andra hundar som vi kämpade så med.
Han kastrerades under våren 2002 för att minska risken dels för återkommande fistlar och dels för tumörer i den bukliggande testikeln. Faktum var att kastreringen gjorde honom något lugnare, i alla fall i vardagssituationer. Hände det något intressant eller roligt så stressade han upp sig lika mycket som tidigare, tyvärr. Dock blev han lite mindre "flåsig" vilket säkert har att göra med lägre hormonhalter, han blev helt enkelt inte så varm längre, vilket ju var en välsignelse.
 |
| Snyggingen Isse. Foto taget av tidigare ägare. |
Hans föräldrar och några led bakåt:
Karat von der Rolandsburg
e. Odin v Tannenmeise
u. Babsy von der Rolandsburg
ee.Quando von Arminius SchHIII FH IP3
eu.Haesel v Tannenmeise SchHI VH2
Svartågårdens Ystra
e. Xando von den Dolomiten
u. Brazos Shanti
ee.Yago von Wildsteiger Land
eu.Kandi vom Reundorfer See
ue.Ibo vom Bohawald
uu.Uncaba's Connie