Vad är då en problemhund?

Tja, först och främst ska jag nog erkänna att jag tycker att begreppet är lite otydligt. Egentligen är det ju så att det som man kallar problemhund lika gärna kan vara förarfel, dvs. hunden har uppfostrats fel, eller inte uppfostrats alls.

Sen kan man ju även säga att en hund som beter sig på ett speciellt sätt kan klassas som problemhund av en person medans hunden i en annan persons ögon är en fullt normal hund. Allting beror på vad man utgår ifrån och vad man har för normer för hur en hund ska bete sig.

Om man möter en hund som gör utfall, skäller och morrar på andra hundar så kan man förstås säga att .det DÄR är en problemhund!.. Men vem säger att det är så enkelt? Kanske är det bara en unghund som är i spökåldern, eller i slyngelåldern? Kanske beteendet händer några gånger, föraren är medveten om varför det händer och kan göra övningar och se till att stärka eller dämpa hunden . några veckor senare är "problemet" borta. Ett sånt fall kallar i alla fall inte jag problemhund.

Å andra sidan kan det vara en hund som inte känner trygghet med sin förare, utan har tagit på sig rollen som "flockens försvarare". Ägaren kanske inte har en aning om vad som är fel men samtidigt så har hundägandet förvandlats från den trevliga sak som det oftast är, till att vara något jobbigt, kanske till och med plågsamt.

Å tredje sidan . det kan vara en hund som kommit fel händer och som sen sålts/skänkts vidare. Kanske är den nuvarande föraren fullt medveten om att hunden har ett icke önskvärt beteende och man är i full gång med att försöka lösa problemet.

Det finns säkert otaliga fler varianter på samma tema, jag tänker inte försöka räkna upp fler, utan det här var mer ett försök att visa att det inte är så enkelt att man kan döma vid första titten . det kan finnas så mycket mer bakom än vad man kan se vid ett snabbt möte.

Visst spelar storleken roll!

En sak som jag har reflekterat över är att man relativt ofta möter människor med små hundar som beter sig illa, oftast är dessa hundar i koppel. Ändå verkar inte ägarna störda av det; vissa skäller lite på sina hundar, andra verkar skämmas lite när de ser att mina stora hundar promenerar på lugnt utan minsta stök, och ytterligare andra verkar inte ens märka att hunden beter sig illa.

Däremot är det inte så ofta man möter människor med halvstora eller stora hundar som beter sig så där utan att ägaren reagerar. Förmodligen har det till stor del att göra med just storleken på hund — en s:t berhard, schäfer, rottis, beauceron, irländsk varghund etc. etc. som gör våldsamma utfall i kopplet mot hundar eller människor är inte något som man gärna går ut och går med, vare sig man själv är liten och späd eller stor och stark. Undantaget är förstås de idioter som tycker att det är häftigt med en "tuff" hund, men såna människor räknar jag inte in här... jag tänker mer på "normala" hundägare just nu.

En liten dvärgpudel, whippet, pekinges, cavalier king charles spaniel, cairn terrier etc. etc. som kastar sig ut i kopplets längd är ju visserligen stökig och visst låter det även om små hundar, MEN skillnaden är ju att det inte ens är svårt för en gammal människa eller ett barn att hålla en sådan hund. En större hund däremot kan man överhuvudtaget inte gå ut med om man vet att den kommer att slita omkull en så fort den ser en annan hund.

Visst finns det människor som går ut med en stor hund trots att de vet att de har problem med att klara av den rent fysiskt, men tack och lov är det ändå relativt få människor som är så dumma. Nog har man hört en och annan historia om folk som mött någon med en stor hund som varit stökig och där ägaren fått linda kopplet runt närmsta träd/stolpe/etc. bara för att klara av hunden, men det verkar dock ändå vara ganska ovanligt. Det kanske finns lite självbevarelsedrift hos människor som gör att man inte vill bli släpad längs marken av en hysteriskt uppstressad och ilsken hund....

När det gäller ouppfostrade småhundar som beter sig som galningar när de på promenad möter en annan hund så tycker i alla fall inte jag att man kan prata om .problemhund.. Visst, det kan vara ett problem för ägaren, men förmodligen beror det i de flesta fall på att ägaren har tyckt att det inte har varit speciellt jobbigt. Förmodligen tycker de att det är uthärdligt, om än lite pinsamt. Vissa verkar till och med tycka att hunden SKA uppföra sig så — tja, har hunden gjort så hela livet så förstår jag väl att man tror att det är naturligt för en hund att bete sig så. Ibland hör man kul förklaringar, typ "Ja, men du vet, det är ju en /sätt in valfri ras här/, de SKA vara så här......" Jag brukar bita mig i tungan eftersom en sådan ägare nästan alltid låter lite stolt på rösten även om det kan finnas viss irritation eller uppgivenhet också. För ärligt talat — hur sjutton förklarar man för en människa att bara för att hunden är en terrier så ska den inte uppföra sig som en rabiat galning i kopplet? Att jag har träffat massor av trevliga, stabila, duktiga och lydiga terriers hjälper ju liksom inte. Kanske om jag själv hade en terrier och kunde visa att min hund minsann inte betedde sig som en idiot... fast å andra sidan hade man väl då fått höra att det vore något fel på min hund. Sätt gärna in vilken annan ras/rasgrupp istället för terrier, jag bara valde något i farten.

Nu menar jag med ovanstående inte alls att små hundar i regel är jobbigare och olydigare än stora hundar, utan vad jag tror är att en liten hund som uppför sig illa kan man ändå orka med att ha kvar, medans en stor hund som beter sig likadant är dömd att omplaceras eller avlivas då man i längden inte orkar eller vågar ha en sådan hund kvar.

Vem är egentligen problemet - hunden eller ägaren?

I många fall är det nog tyvärr så att åtminstone roten till problemet ligger hos ägaren. Varför köpa en jakt- eller brukshund när man vet att man bara vill gå promender runt kvarteret? Samma människa skulle aldrig i livet köpa en Porsche eller Lamborghini utan håller sig till sin Hyundai, Volvo, Saab etc. men de köper gladeligen en schäfer trots att de inte har tänkt att ens komma i närhete av en appellplan. Eller en vorsteh fast att de inte ens vet vad jakt med stående fågelhund är och ännu mindre tänker utöva det någon gång.

Här tycker i alla fall jag att uppfödaren bär ett tungt ansvar. Det finns alldeles för många uppfödare som säljer hundar till fel personer. Visst, man måste bli av med hundarna..... men om man vet att det är svårt att bli av med alla valpar så kanske man inte borde ta en kull just då? Kanske kan man samla på sig lite intresserade och ta en kull när man tror att man åtminstone kan få ut de flesta hundarna till "rätt" personer direkt, och kanske bara behöver ha kvar en eller två valpar lite längre innan rätt hem dyker upp.

Att blandrashundarnas antal ökar gör ju inte saken bättre. Folk tar kullar hej vilt, hit och dit, mellan raser och rasgrupper utan att tänka efter i två sekunder. Att blanda en hund från rasgrupp 1 med en hund från rasgrupp 2 kanske inte är världens smartaste grej? Vad händer om du får lite egenskaper från varje ras/rastyp, och dessa egenskaper var för sig är rätt OK men att de när de slåss samman visar sig ge stora problem? Jag är inte emot blandrashundar . vi kommer alltid att ha en viss mängd blandraser då tjuvparningar faktiskt förekommer, men vad jag är emot så är det blandrasavel! I slutänden är det ändå hunden som kommer i kläm. När den söta lilla valpen växer upp till en stor jobbig hund då säljs eller skänks den vidare, kanske i flera led. Har den tur hamnar den i rätta händer, men flertalet hamnar fel och får sluta sina dagar långt innan det egentligen var dags . bara för att ingen längre klarar av, eller har tid/ork/kunskap att försöka klara av hundstackaren....

Få hundar är problemhundar...

Lite fräckt ska jag sticka ut hakan och säga att jag faktiskt anser att det är få hundar som verkligen ÄR problemhundar. Dvs. — de flesta hundar har INTE mentalfel från födseln. Visst är många hundar ett problem, men i de flesta fallen så hade samma hund i rätt händer inte varit ett problem på samma sätt. Allting beror förstås på vad man utgår ifrån. En hund som är osäker på människor och som i trängda lägen kan bita kan inte jag se som en direkt problemhund. Visst kräver en sådan hund en lite annan typ av hantering än en trygg och säker hund, men det är min uppgift som förare att vara den som tar hand om "otäcka" saker. Om hunden vet att han/hon kan lita på sin förare så försvinner en hel del osäkerhet — hunden lämnar helt enkelt över ansvaret till föraren och slipper på så sätt försöka lösa allting själv.

Ett tag var ledarskap ett ord som användes jämnt och ständigt. Så fort någon hade problem med sin hund så kom kommentaren: "Ledarskapsproblem". Ska jag vara helt ärlig så ska jag nog säga att visst är det så som många säger; att det är enkelt att säga ledarskapsproblem och sen inte behöva fundera mer. Men faktum är att det ofta ÄR så enkelt — med ett tydligare och bättre ledarskap och lite mer kunskap om hundars beteenden, hade många hundproblem inte existerat

Isse - vår problemhund

En anledning till att jag är så intresserad av det här ämnet är att vi har en hund som jag faktiskt anser vara en problemhund. Ja, jag vet att jag tidigare skrev att flertalet problem beror på dålig eller obenfintligt ledarskap och ointresserade, okunniga eller oengagerade hundägare - detta gäller även Isse.

Jaha, så har jag alltså definierat mig själv som en dålig hundägare och en dålig flockledare? Njae, huruvida jag är det eller inte är kanske svårt för mig själv att bedömma men jag anser inte att jag är okunnig, oengagerad eller ointresserad. Nej, vad jag tänker på är att Isse är en omplaceringshund och om jag har fått rätt historia så var det så att de som köpte honom som valp var förstagångsägare. Intet ont om förstagångshundägare — alla måste börja någonstans någongång — men man kanske inte ska börja med en schäfer.... Kommer ni ihåg det där jag skrev tidigare om uppfödaransvar? Hmmm..... jaja. Nå, hur som helst, det lilla jag har fått veta om Isse är att han vid drygt 2.5 års ålder skänktes till Securitas då hans ägare inte längre klarade av/orkade med/stod ut med (välj själv, jag vet faktiskt inte riktigt vilket, eller kanske var det allihopa?) honom. Han kunde då inte gå i koppel, kunde i princip inga kommandon etc. etc.

Cirka 9 månader senare köpte vi honom. Han hade då bott hos en Securitaskille ett tag, för att de skulle testa att träna honom och se om han dög att utbilda till väktarhund. Nu hade de alltså kommit fram till att han inte dög - han hade dåligt med föremålsintresse (obefintligt är nog en bättre beskrivning av det), svag kamplust och som följd därav så bet han inte ordentligt i skyddsärmen. Okej, visst, alla hundar duger inte som tjänstehundar, så är det bara och inte mer att säga om det, men.... nog finns där kamplust och föremålsintresse i Isse alltid. Att jag vågar påstå det beror ju på att jag plockat fram ett ganska bra föremålsintresse och en hyfsad kamp.

Då frågar man sig ju säkert - vad har vi för problem med Isse? Ja, vid en kort beskrivning så låter han väldigt trevlig. Han är glad och snäll, funkar ihop med alla hundar, har ingen större jaktlust utan kan lätt fås att ignorera harar och dylika vilda djur, han kan skälla på människor som kommer in på tomten, men får han hälsa på dem eller vi släpper in dem så är han superglad och vänlig. Han spårar bra, ofta koncentrerat mitt i spårkärnan, inget flängade som Kenzo. Han är okomplicerad att ta med till veterinären då han är lika snäll vad de än gör med honom och det är inga problem om han ska ligga inne ett tag, personalen brukar gillar honom för att han är så glad och positiv. Han äter i princip vad man ställer fram till honom — inget fåneri med maten. Han älskar att åka bil och blir aldrig åksjuk. Han är ganska vek men ändå livlig och framåt.

Det låter som en riktigt trevlig hund, tycker säkert de flesta. Jodå, han är trevlig, ibland. Men.... sen har han mindre bra sidor. Glad och snäll . ja, där har jag inte så mycket att säga, han ÄR glad och snäll och man kan hantera honom hur som helst; att klippa klor, rensa öron etc. är inga problem. So far so good..... Funkar ihop med alla hundar... ja, det gör han faktiskt — men det är inte alla hundar som funkar ihop med honom.... Isse har ett uselt hundspråk. Hans lekinvit består i att rusa fram och nypa till den andra hunden över halsen och samtidigt morra.... Gissa hur många hundar som tar det för vad det är? De hundar som inte blir rädda blir istället arga och då åker Isse på stryk, varpå Isse blir högst olycklig och förstår ingenting.... han ville ju bara leka.

Jakten — ja, han är faktiskt bra på att inte bry sig om vilt . han har aldrig ens funderat på att sticka från mig. Däremot har han stuckit från Martin en gång i början när vi bodde i stan, det dök upp en hare, Martin hann bara stoppa Bibbi, Isse var borta i kanske 30 sekunder, inte mer. Sen drog han iväg från Martin en gång när vi hade flyttat ut till huset, men då stannade han när Martin röt till. Sedan dess drar han inte på vilt alls även om han är nyfiken, men det är en ganska sansad nyfikenhet. Så där har vi inget att klaga på.

Vakt — ja, Isse vaktar. Tyvärr vaktar han inte bara tomten, utan även en bra bit utanför tomten.... t.ex. när grannen går ut och in genom sin köksdörr.... när bonden kör sin traktor på den lilla grusvägen som går upp till gården. När någon cyklar, rider eller går nere på "stora" grusvägen. Däremot har han faktiskt slutat skälla på vanliga bilar som passerar på "stora" vägen.

Jag förmodar att skällandet kommer sig av att han är osäker, eller så är det bara ett uttryck för hans stressnivå, som ju tyvärr är konstant för hög. För egentligen är han ju vänligheten själv, han gillar ju alla människor och är aldrig avig mot någon. Men skälla det ska han bara göra. Förvisso berättade förra ägaren att Isse vaktade rejält när de inte var hemma och att vi förmodligen inte kunde räkna med att någon annan skulle klara av att gå in till oss och typ ta ut hundarna när vi inte var hemma. De hade själva upptäckt att Isse inte släppte in mattes bror, som han ändå hade träffat ett flertal gånger, en gång när broderns skulle mata Isse en kväll när husse och matte räknade med att vara borta lite länge. Nåja, det ser jag inte som ett problem, så det avskräckte oss inte - där är ingen som ska gå in till oss när vi inte är hemma, så enkelt är det.

Vi fick själva se att Isse vaktade; när vi kom för att hämta honom så var det Isse som stod vid grinden och morrade på oss när vi kom fram, sen morrade han även på Martin när vi kommit in i trädgården, jag däremot verkade mer ofarlig så mej morrade han bara på när jag var utanför grinden. Lustigt nog har han aldrig uppvisat det beteendet hos oss..... han är jätteglad när det kommer människor och även om han kan låta farlig om han blir överraskad (t.ex. så har han någon gång inte märkt att det kommit folk utan de har klivit in genom dörren . då blir det ett jäkla liv) men det är bara ljud, när han väl kommer fram och hälsar så är han gamla vanliga glada Isse.

Vad som skulle hända om en okänd människa klev in vet jag dock inte. Men jag vet att han INTE morrar och fånar sig mot främmande människor om vi är med. Det här tycker jag är helt rätt - vi är flockledarna, om vi signalerar att det är OK att en människa kommer in på flockens teritorium så ska inte Isse ha invändningar mot det!

Det som jag inte gillar är att han är så skällig och vaktig så fort han hör eller ser något. Men, som jag skrev tidigare; antingen beror det på osäkerhet eller så är det pga. att han varvar upp.

Vad är det då som gör att vi klassar Isse som en problemhund? Jo, trots alla hans goda sidor så har han även sidor som är mindre lyckad. Han blir fullkomligt hysterisk när han ser andra hundar... jag har ärligt talat inte sett något liknande tidigare. Det är inte det att han bara blir uppvarvad, han blir totalt omöjlig att nå fram till, han skriker och tjuter och vill fram och hälsa/leka. Att ta honom till klubben är ingen idé. Man kan bara inte träna med honom - han har inte tid att lyssna, han är fullt upptagen nosa eller titta efter alla hundar som är/har varit där.

Inte blir det lugnare med tiden heller. Han blir fortfarande lika till sig på grannens hund, trots att han sett den hunden nästan dagligen i över ett år och dessutom blivit biten av den (Isse ville ändå bara leka, trots att han fick stryk av den hunden varenda gång han försökte - i jämförelse med den hunden så har Isse ett bra hundspråk.... ) och ser han en hund när vi är ute och åker bil så börjar konserten.

Det här är nog det jobbigast med Isse. Tänk er själva att gå till veterinären med honom, sitta i väntrummet, ut från ett av undersökningsrummen kommer en hund, Isse ballar ur – skriker, tjuter, försöker slita sig loss och komma fram till denna hund.... gissa om ägarna får brått att hala undan sina älsklingar, tro jag det! Vi har absolt ingen som helst chans att få kontakt med Isse under ett sånt "anfall" — det gäller bara att hålla hårt i kopplet (vi kör dessutom med Halti-grimma annars sliter han sönder våra armar och sin egen hals) och vänta på att han ska lugna sig.

Komna så här långt i texten är det säkert många som invänder "Ja, men gör något åt det då!" Jo, visst, men VAD? Jag tror jag har utökat antalet gråa strån i håret med ganska många bara genom att grubbla över denna hund. Avled — ja visst, med vad? Det bästa i hela världen enligt Isse är andra hundar.... vad har man att sätta emot det? Ska man få honom att inte bry sig om en annan hund får man nog se till att han blir medvetslös först...

Klicker har jag testat, det funkar fint när det är ostörda miljöer, då är klickern ett bra träningsredskap, men när något distraherar så är klicket och godiset inget värt, han prioriterar bort det, åtminstone om störningen är en annan hund.

Stress

Naturligtvis inverkar Isses stressnivå på hans beteende. Isse har en stresströskel som är så låg att den snarare är en grop.... Detta är naturligtvis en bidragande orsak till att han är som han är. En så enkel sak som att vi ska gå ut och rasta får honom att flyga upp och fara runt som en galning. I början när vi hade köpt honom så gick det överhuvudtaget inte att få honom att vara någorlunda tyst och lugn i hallen. Ju mer man försökte få honom att sitta eller ligga desto mer pep och gnällde han. Ibland gav man bara upp och lät honom flänga runt. Enklast var att sprida ut en handfull foder på golvet i hallen och låta honom äta det medans vi klädde på oss.

När vi sen väl kom ut så kunde han inte alltid vara tyst — ett öde eftersom vi då bodde i lägenhet och man vill inte komma med en pipande och gnyende hund i trappen mitt i natten (vi hade ganska sena vanor på helgerna).

Överhuvudtaget så var det inget nöje att bo i stan med Isse. Nu bodde vi visserligen i ett ytterområde, men vad hjälper det — det finns hundar överallt, man kommer liksom inte undan att möta hundar på åtminstone en av dagens rastningar. Helt ärligt så var vi väldigt nära att omplacera honom några månader efter att vi hade köpt honom. Förra ägarna var inte alls intresserade att ta honom tillbaka, de verkade tycka att vi var usla som hundägare och att det bara var i ledarskapet det brast och att det bara var att träna. Jo, hade det varit så enkelt.... :-/ Alltså annonserade jag ut Isse, men de som hörde av sig verkade inte riktigt få en rätt bild av Isse, trots att jag beskrev hur han beter sig. Det är inte så konstigt kanske, flertalet människor som först fått Isse beskriven för sig och sen sett honom i en situation där han är stressad får lite av en aha-upplevelse när de ser honom. Innan dess har de bara inte kunnat förstå riktigt HUR tokig Isse blir. I samma veva som jag hade annons ute blev det klart med vårt husköp och då vi visste att vi skulle flytta ut på landet så valde vi att behålla Isse för att se hur det skulle gå när vi väl bodde i lite lugnare miljö.

Isse - hur gick det?

Isse kom till oss hösten 2000. När jag skrev det här var det hösten 2002, hur såg då läget ut med Isse? Ja, han blev kastrerad våren 2002, vilket faktiskt gjorde en del nytta, lite mer sansad blev han, tyvärr endast i vardagssituationer. I stressade lägen var han lika jobbig som tidigare. Vi undvek att ta med honom när vi skulle någonstans där vi visste att det kommer att vara mycket hundar, när vi var på Beauceronklubbens rasspecial i Askersund i augusti så lämnade vi Isse till Martins föräldrar ute i deras stuga, vilket funkade bra, även om det blev en omväg på 20 mil för oss....

Sen gjorde vi misstaget att ta med Isse till kennelträffen sista helgen i augusti. Han har nog ALDRIG varit så jobbig som han var då. Vi kom dit vid ett-tiden på lördag eftermiddag och från dess och fram tills vi åkte därifrån vid 10-tiden på kvällen så var Isse en skakande, flåsande, hysterisk galning. Han skrek (och nu menar jag verkligen skrik, inga små gnyenden här inte...) så fort han såg en annan hund. I början vrålskällde han också, efter skriket. Sen försökte han gräva sig ut ur bilen.... Att inte Kenzo och Chili blir helhysteriska med en sån galning i bilen får nog tillskrivas deras ytterst goda mentalitet.

För att kunna rasta så fick vi lägga kopplet runt bröstkorgen och igenom halsbandsringen — på det sättet kunde vi hålla Isse även när vi passerade andra hundar. Men nog skäms man, och man blir dessutom ledsen över att se honom så uppjagad, stressad, hysterisk.

Tidigt på söndag morgon fick jag ta ut Isse — han hade då sprutdiarré vilket jag inte är förvånad över, han hade ju nästan stressat sönder sig själv under hela lördagen. Vi trodde att han kanske skulle ha dämpats lite på söndagen - dels av trötthet från lördagens stök, dels för att vi hoppades att det skulle ha blivit lite mer "vant" att se så många hundar, men faktum är att Isse nästan var värre andra dagen... om nu det är möjligt att vara värre än han var på lördagen... Vid den utställning som arrangerades på en grannes gård kom det några kattungar fram och lekte utanför vår bil. Då höll Isse på att bli helt galen. Han älskar katter lika mycket som hundar och han försökte faktiskt nästan ta sig ut ur bilen.

Den här helgen var en ganska dyster helg om man ser till hur Isse betedde sig. Vi börjar förtvivla. Vad gör man? Vi jämförde lite med hur Chili var när vi hämtade honom och vi började mer och mer inse att Isse på något sätt hade stannat i utveckligen. Han var som en valp, bara det att den här valpen vägde 40 kg. Han gjorde som valpar gör när de blir till sig av att träffa nya hundbekanta – rusar rakt fram till den andra hunden. Men det som är accepterat från en valp är INTE accepterat från en fullvuxen hane. Han lärde sig väldigt dåligt, eller ska man säga väldigt stokastiskt... Chili lärde sig mycker mer på 5 veckor än vad Isse verkade ha gjort på 5 år.

Vi började misströsta. Men vad gör man? Äntligen var ju Isse frisk från fistlarna – skulle vi då ta och avliva honom? Då borde vi gjort det redan hösten innan, när fistlarna inte ville läka ut. Att avliva en pigg, glad och frisk (relativt sett i alla fall) hund känns inte bra. Vi kunde inte ens avliva honom när han var sjuk, eftersom det fanns en chans att han skulle bli frisk.

Omplacering - tja, vem vill ha en hund som Isse? Ska någon ta honom så ska det ju vara för att Isse får det BÄTTRE hos dem än hos oss. Dvs. ett nytt hem borde ligga ute på landet, lugnt och avskiljt, helst inga andra hundar i närheten, ägare som inte släpar iväg Isse på en massa aktiviteter där han stressar upp sig, ägare som inte tycker att det gör något att han vaktar tomt och hus med skall även om han egentligen är väldigt snäll.

Det här var verkligen jobbigt. Jag trodde inte att Isse skulle bli så mycket bättre heller. Alltså var vi tvungna att välja - ha honom kvar (det kan bli länge eftersom han bara var drygt 5 år), avliva honom (det kunde vi liksom inte...) eller omplacera (jo, men till VEM?).

Ibland är det inte alls speciellt kul att vara hundägare....

2003-11-07
Det var ett tag sedan jag skrev det här. Som ni kanske läste överst på sidan så finns inte Isse i livet längre.... Den svåra situationen löste sig av sig själv, dock på ett tråkigt sätt – Isses fistlar kom tillbaka. Vi åkte till veterinären, ganska inställda på att nu fick det vara nog. Dock sa vi inte det till vet. utan ville ha hans åsikt om det hela. Vår fantastiska veterinär, som följt Isse genom alla problem med fistlar, erlichia, stress och andra problem, försökte på ett skonsamt sätt tala om att han nog ansåg att nu var det dags att låta Isse sluta sina dagar. Vi blev mycket lättade när vi insåg att det inte bara var vi som tyckte så.... vi var nämligen lite rädda att vi skulle välja avlivning för att vi var så trötta på Isses problem. Nu fick vi i alla fall klart för oss att det inte bara var vi som tyckte att det fick räcka för stackars Isse... :-( Skönt att få stödet, men trots det och trots att Isse varit ett sådant stort problem för oss i flera år så var det ytterst jobbigt att ta det här beslutet.

Den 31 mars 2003 fick Isse somna in. En stressad, snäll, jobbig, glad, fysiskt ganska dålig hund fick äntligen lite ro. Så även vi.... och ändå är det fortfarande ledsamt att tänka på det.