Balans
Kenzo har en hel del balans och stabilitet, men det betyder inte att han är loj - tvärtom. Det är full fart när det händer något, det som däremot är så bra är att han har förmågan att koppla av helt när det inte händer något. Han stressar heller inte vid förväntan, inte alls..... trots att han har vuxit upp med en hysteriskt stressig schäfer (läs mer på Isses sida. En av de saker som oroade mig när vi funderade på ny hund var att en unghund skulle ta till sig Isses sätt. På det sättet är det guld värt att vi fick just Kenzo, som har denna förmågan att helt strunta i att Isse betedde sig som en idiot.
Chili har kanske inte riktigt lika mycket balans men å andra sidan är han lite mer stabil, eller ska vi säga mindre känslig, än Kenzo, som kan bli alldeles utom sig om han får för sig att något är fel och att vi är missnöjda. Sån't bekymrar inte Chili nämvärt, är vi arga på honom så hör och ser han ju det, är vi inte arga så verkar han förutsätta att allting är helt OK. Imponerande stabilitet hos en så ung hund! Han är på intet sätt loj, utan precis som Kenzo så är han full av fart och fläkt. Det kommer att bli mycket intressant att se Chili utvecklas!
Tyvärr så har Chili en sak som är jobbig - han piper/gnyr. När han förväntar sig något så går han gärna upp lite i varv, även om det inte är ens i närheten av hur Isse betedde sig, tack och lov. Däremot har ingen av beauceronerna fått den fula ovanan att stå och skälla i hundgården trots att Isse skällde på varenda bil, flygplan, cyklist etc. som rörde sig i närheten. Varken Kenzo eller Chili verkar vara lagda åt att gapskälla i tid och otid - tack och lov! Vi fick nog av sådan när vi hade Isse.....
Av- och påknapp
Det optimala, i alla fall för mig, är att ha en hund med av- och påknapp. Som kopplar av när det inte händer något, även om hunden inser att det är på väg att hända saker, t.ex. vid uppletande när man sätter hunden och går ut med föremål, när man ska sela på vid spåret etc. Kenzo är helt lugn i dessa lägen - i början var det svårt, jag var van vid schäfrar som ofta går upp i varv vid förväntan. Första gången vi skulle lägga spår med motivation så fick Martin försvinna ut på ett hygga bakom en stor vedstapel. När Martin stod där och viftade med Kenzos älskade kong så fick han en blick av Kenzo, som sen återgick till att äta av det goda gräset i kanten. Jag blev fundersam men vi fullföljde och jag satte Kenzo i bilen. När vi en halvtimme senare tog ut honom och gick bort mot spåret med sele på, då behövde jag inte fundera längre. Han hade full koll på var husse hade varit och var han skulle leta för att hitta spåret och komma till sin kong.
Samma sak när vi tränar uppletande. Om vi hade med både Kenzo och Isse så fic vi koppla upp Isse medan Kenzo låg helt lugnt och väntade. Detta har han alltså gjort ända sen början, vid ungefär 9 månaders ålder. Om Martin sen skickade Isse först så kunde Kenzo fortfarande ligga eller sitta lugnt och vänta. När det var min tur att skicka Kenzo så tig jag honom "fot" fram till där jag ska skicka, han gick fint och lugnt, satte sig och hade full kontakt med mig. När han väl fick kommandot "leta" så for han iväg i full fart. Den här balansen har han behållit - han kan se nästan ointresserad ut och det lurar säkert en del. Men när han väl får göra något så är det full fart.
Chili har inte riktigt samma förmåga att koppla av. Han är verkligen full av energi, det nästan sprutar ur öronen på honom ibland.... Lite av det, t.ex. pipandet vid matdags, drogs nog upp av Isse. Nu när Isse inte längre finns i livet så är Chili mycket lugnare när det är dags för mat. Dock har han nog potential till att bli en hund som inte kopplar av - han kan börja "ranta omkring" när han väntar på mat till exempel, men sådant har han inte fått lov att fortsätta med och det har inte varit svårt att bryta honom.
Att Chili har lite svårare att koppla av ställer dock till det lite under platsliggningen. Han är pipig, vill inte ligga stilla och ha tråkigt. Å andra sidan har han massor av energi och fart när vi tränar lydnad, så man får väl ta det onda med det goda. Med tiden har han lugnat sig - vid snart 2 års ålder är han betydligt mer balanserad och det går hela tiden framåt. Mycket av stöket kommer av hans otroliga energi, vilket ju är en positiv egenskap. Man får bara se till att styra upp honom, så blir det bra. Han kan numera ligga okopplad vid sidan av planen när jag tränar Kenzo och då är han tyst. Jag hoppas att pipandet vid platsen ska försvinna så småningom, det har i alla fall bättrat sig så jag har gott hopp om att det faktiskt försvinner så småningom, med tilltagande ålder och balans. =)
Upp
Snabbhet vid inlärning
Kenzo lär sig saker väldigt snabbt - på gott och ont. Man får passa sig för att göra fel, å andra sidan lär han sig en massa "vardagsgrejor" väldigt snabbt också. Jag gillar verkligen att ha en hund som har så snabb uppfattning. I de fall det blivit lite fel, som t.ex. platsläggande under marsch, har det varit lätt att rätta till missförståndet. I detta fallet hade jag råkat kika snett bakåt på Kenzo precis när jag sa "ligg". Detta resulterade naturligtvis i att han la sig när jag sneglade på honom, även om jag inte sa ligg, däremot la han sig mycket tveksamt på vanligt liggkommando när jag inte vred på huvudet. Tydligen var kroppspråket i detta fallet mer övertygande än det talade språket. Dock var det som sagt lättreparerat, eftersom han vet vad ligg betyder - det var bara att köra läggande några gånger och vara noga med att inte vrida på huvudet och samtidigt ge ett rejält ligg-kommando och mycket belöning när han gjorde rätt. Martin fick stå vid sidan och tala om ifall det var ett snabbt läggande så att jag inte lockades att snegla bakåt på Kenzo. :-)
Här är Kenzo och Chili väldigt lika – Chili verkar lära sig ungefär lika snabbt som Kenzo. Något som jag märkt hos våra två beauceroner är att de fungerar bäst om de verkligen förstår vad jag vill att de ska göra. Ingen "lura"-träning här alltså, utan jag försöker lära dem exakt hur momenten ska utföras och belönar endast när det blir helt rätt. Det verkar fungera bäst.
Upp
Arbetsvilja och uthållighet
Båda hundarna verkar ha bra uthållighet när det gäller att arbeta. Kenzo är mycket beroende av mitt humör - jag skickade en gång honom säkert 20-25 slag för att hitta ett föremål på uppletandet (en klädnypa, som var svår att hitta) men eftersom jag var nöjd med hans arbete hela tiden och var uppmuntrande och inte det minsta irriterad så jobbade han vidare med stor entusiasm hela tiden. Blir jag däremot arg på honom så blir det inte så lyckat.
Chili har mer vilja, energi och uthållighet än Kenzo, tror jag i alla fall. Han har dock varit lite unghundsvimsig, vilket har gjort att han ibland mitt i alltihopa glömt bort vad vi höll på med. Nu börjar det dock bli så att han är lite mer stabil och då visar sig mer och mer det här att han kan jobba länge utan belöning, och att hans inneboende energi kommer väl till pass när det tar emot och blir jobbigt. Förmodligen kommer han att "räcka till" längre än vad Kenzo gör, fast det är bara en gissning.
Upp
Snabb som en vessla
För det mesta går det snabbt när våra två pojkar gör saker, man har inte många sekunder på sig att reagera. Beröm och korrigeringar kan säkert vara svåra att få in på rätt ställe om man inte kan läsa sin hund. För mig har det inte varit något problem med någon av dem, några små incidenter då kommunikationen inte fungerat har lärt mig hur jag bör göra. Det verkar vara en egenskap som är ganska vanlig bland beauceroner, den här otroligt snabba reaktionsförmågan. Det bör man nog ta med i beräkningen om man planerar att köpa en beauceron. Tänkande hundar med snabb reaktionsförmåga är otroligt roliga att jobba med när det blir rätt, men ack så besvärliga att få rätt på om det blivit fel...
Upp
Förighet, samarbetsvilja och flockkänsla
Jag upplever både Kenzo och Chili som mycket föriga. De har oftast full koll på var jag är, de drar inte iväg speciellt långt ute, de tar kontakt ofta. Nu känns det ganska invant, men i början var jag helt salig varenda gång en hund frivilligt dök upp vid min sida och tog kontakt... jag är inte van vid det från tidigare hundar. Båda hundarna håller sig gärna där vi är, men kan även koppla av när vi inte är där. Kenzo har tuggat sönder saker men jag tror att det i huvudsak har varit för att sysselsätta sig.
Båda hundarna har tenderat till att vara lite slarviga med husse, mestadels för att husse varit lite för snäll med dem. De har fått ta sig lite för stora friheter och det har märkts. Efter att Chili sprang omkull husse (visserligen av misstag, de flyttade sig åt samma håll samtidigt) så har Martin blivit lite tuffare på att förklara för hundarna, framför allt Chili, vad som gäller och det har resulterat i att båda hundarna blivit lite mer lyhörda för husses önskemål. Chili har slutat att hoppa på husse; på mig har Chili däremot nästan aldrig hoppat - lite självbevarelsedrift har han minsann. ;-)
För mig känns Kenzo som en blandning av mjukt och hårt. Han är fysiskt ganska oöm och vig som en katt. Använder tassarna mycket och tar sig fram hur lätt som helst överallt. Däremot är han mycket förarvek, man behöver INTE ta tag i honom för att korrigera honom. Det går att göra, om man gör det vid rätt tillfälle - åter igen det här med att berömma och korrigera i rätt/fel ögonblick, men oftast behövs det alltså inte, man kan ryta till lite eller använda kroppsspråket och det räcker. Finlir och fingertoppskänsla behövs i kontakt med Kenzo, helt klart. Åter igen - här finns enorm potential för att få det rätt, men lika stor potential för att orsaka "katastrof".
Chili kräver inte riktigt lika mycket "finlir" eftersom han inte är riktigt lika känslig. Men man behöver verkligen inte ta i med hårdhandskarna, utan även han kan styras mycket med rösten och kroppsspråket. Skillnaden mellan hundarna är att Chili är mer obekymrad om vårt humör så länge vi inte uttryckligen har talat om att vi inte är nöjda.
Upp
Jakt- och kamplust samt föremålsintresse
Både Kenzo och Chili har ett bra föremålsintresse, vilket är tacksamt. Jag har jobbat vidare på det och båda hundarna gillar att belönas med föremål men de är inte det minsta benägna till tt vilja behålla föremålet utan byter det glatt mot godis. Visst kan de ta ett ärevarv med prylen, men de kommer ändå snällt och lämnar över den sen.
Kamplusten är inte så illa heller hos nån av dem. Dock har Kenzo rejält mycket mer än Chili. Det kan bero på ålder och säkerhet, för Kenzos kamplust och säkerheten i kampen har ökat rejält runt 3-årsåldern. Det märks också skillnad på hur han kampar med mig och med Martin - inte jättestor skillnad men ändå... han är lite mindre tuff med mig, av naturliga skäl.
Jaktlust - ja, än har jag inte sett några tendenser till att jaga vilt hos nån av dem. Det har gått upp harar rakt framför nosen på hundarna och vi har även haft rådjurskontakt typ 10 meter framför hundarna, med husse på ca. 15 meters håll från hundarna. Inga problem, de vände direkt när husse kallade. Dock kan jag tänka mig att en beauceron med viltintresse kan bli jobbig - med den reaktionssnabbheten så är de väl borta innan man hinner reagera och eftersom de är smidiga och snabba finns ju viss risk att de tar bytet.
Våra hundar är dessutom vana vid våra katter som far omkring en del och det är rätt kul att se på katterna när hundarna kommer farande mot dem - Klara tenderar till att rusa iväg, medan Fredag bara står stilla och försöker undvika att bli trampad på. Sen gosar hundarna med honom en stund, tills Fredag tröttnar och går sin väg. ;-)
Upp
Beteende mot människor och hundar
När vi skaffade Kenzo så hade jag läst på om rasen i ganska många år och förstått att reservation var något som var ganska vanligt inom rasen. Jag väntade mig faktiskt att Kenzo skulle vara något reserverad mot främmande människor. I början var han osäker, förmodligen beroende på miljöbytet. Vissa människor blev utskällda, framför allt Martins far, som fick tåla att bli skälld på en hel vecka medan han hjälpte Martin att få klart hundgården. Någonting i deras första kontakt blev fel och sen ville Kenzo inte vara med. Men när han kände sig hemma försvann sånt här beteende och idag är han extremt social, nästan mer än vad jag önskar. Han hälsar glatt på alla människor, hoppar gärna upp och står med framtassarna på axlar eller bröst på folk - inte alla blir helt förtjusta i detta...
Det ÄR helt klart ite lättare med en hund som gillar människor, även om jag själv gärna hade haft en något reserverad hund. Omvärlden ser dock mer positivt på en tillgänglig och nästan översocial hund. Observeras i sammanhanget ska att det ju är stor skillnad på reserverad och osäker. Så som Kenzo betedde sig i början var osäkerhet. Reservation är ju mer att ignorera människor som de inte känner, att acceptera att bli känd och klämd på men inte direkt njuta av det, etc.
Chili är också social, men i grunden är han nog inte lika social som Kenzo. Dock har han "hängt på" Kenzos beteende och lärt sig hur man gör och de stackars besökare som kommer hem till oss får finna sig "påhoppade" av två mycket glada och pussvänliga beauceroner. När Chili är ensam kan det variera hur social han är; dock ser jag att han blir mer och mer säker på sig själv ju äldre han är och då har han också lättare att hantera kontakten med folk och kan välja om han har lust att hälsa eller om han bara ska ignorera. Hans pappa är ganska ointresserad av främmande människor, men tolererar utan tvekan att de går igenom honom, typ på en utställning. Så får Chili gärna bli, men det gör ju förstås inget om han fortsätter vara social. Med tanke på hur social Kenzo är så gör det ju inget om Chili också är det... så har vi två hoppande, pussande galningar. ;-)
När det gäller kontakten med andra hundar så anser jag att vi har två mycket trevliga, språksäka individer. Både Kenzo och Chili är vänligt inställda till andra hundar. Det ska till att den andra hunden faktiskt gör något otrevligt för att de ska ändra den uppfattningen. Även stökiga, gruffiga hundar klarar de av. Chili blev påhoppad av en otrevlig labrador andra gången vi tävlade lydnadsklass I och det löste han galant. Han visade bara att han inte ville bråka, tydliga och bra signaler och var inte alls tagen efteråt. Kul att se är hur mina hundar reagerar på en hund som gör utfall mot dem - mina hundar ser mest förvånad ut, de kan även ta en titt på mig som för att fråga "Jaha, vad gör vi nu?".
Likaså fungerar de mycket bra tillsammans. De har stort utbyte av varandra och leker massor. Det är jakt- och brotttningslekar och ibland även dragkamp. Visst har det hänt att de gruffat lite med varandra, men det har aldrig varit något riktigt slagsmål utan det har varit små skärmytslingar som snabbt klarats upp. Det händer mer och mer sällan dessutom.
Upp
Problem
Efter att ha räknat upp alla bra egenskaper och beskrivit vilka underbara hundar Kenzo och Chili är så kan man ju tro att det inte finns några som helst problem med dem. Nu ska det ju erkännas att båda två är väldigt "lätta" hundar (tycker jag i alla fall) men det betyder ju inte att alla beauceroner är så här lätta, eller så kanske det är så att rasen passar mig väldigt bra. Man ska ha i minnet att det är väldigt tänkande och intelligenta hundar, som kräver att man själv tänker till lite extra. De verkar fungera bäst om de har en stark ledare, dock behöver det inte vara stark i fysisk bemärkelse, utan med stark menar jag en ledare som ser saker före hundarna, som styr vardagen på ett positivt sätt, som bjuder in till lek och skoj aktiviteter etc.
Krav ska man naturligtvis kunna ställa på en beauceron, men det ska vara rätt sorts krav. Att han tydliga regler i vardagslydnaden tror jag är jättebra, däremot när vi kommer till lydnadsträning så tror jag att ju mer påhittig man är och kan göra det hela till "veckans höjdpunkt" för hunden, desto bättre går det. En rätt motiverad beauceron kan gå nästan hur långt som helst, tror jag. En beauceron som gör saker bara för att föraren önskar det kommer säkert att utföra det den ska, men hur trevligt det ser ut och hur långt det räcker vete katten.... troligtvis inte så långt, är min gissning.
Upp
Sammanfattning
Jag tror att jag har hittat min ras - beauceronen har alla de egenskaper som jag vill ha i en hund och jag tycker att våra hundar är otroligt lätta och tacksama att jobba med.
Det ska dock sägas att jag tror att framförallt Kenzo är en hund som man väldigt lätt skulle kunna förstöra, om man inte vet vad man gör. Nu låter det som om jag är fantastisk på hundar, men det är jag inte - däremot har jag lärt mig en del genom åren med olika hundar och jag inser att man nog bör ha en viss kunskap om hundar och hundspråk, reaktioner och liknande innan man skaffar en beauceron. Framför allt är det den otroliga snabbheten i reaktionerna som kan ställa till det, tillsammans med stor skicklighet i att läsa kroppsspråk och tolka det. Jag tror att om Kenzo hade varit min första hund så hade jag inte alls lyckats speciellt bra med honom, jag tror att jag hade gjort en del fel som hade varit svåra att rätta till. Chili är lite mindre "komplex" och har större tolerans för misstag - å andra sidan har han så jäkla mycket energi att han säkert kunde blivit jobbig om man gjort fel med honom.
Men som sagt; beauceronen - så som jag hittills har upplevt den - är en underbar hund, för mig den ultimata hunden och om man är intresserad av rasen tycker jag att det är väl värt att undersöka närmare om det kan vara en ras som passar. Jag och Martin är i alla fall sålda - det blir helt klart fler beauceroner hos oss!
Upp