Att ha flera hundar

Varför har vi mer än en hund?

Den frågan får jag ibland. Jag får ju erkänna att jag nog inte har något bra svar... Kanske för att jag när jag började med det här med hund kom rätt in i en "flock" bestående av två hundar. Ett tag hade vi tre stycken, två schäfrar och en golden.

En sak som är säker är att det alltid är kul att se hur väl hundar kommunicerar med varandra. Hundar som är goda vänner håller ju varandra sällskap och trivs ihopa. Jag brukar påpeka att man inte ska köpa två hundar för att slippa känna skuld över att man lämnar sin hund ensam, istället kan man få två ensamma hundar. Alltså, för att förtydliga - ensamhet hos första hunden ska inte vara anledningen till hund nr. två. Däremot så är nog två hundar inte fullt så ensamma, eftersom de har en del av flocken hos sig, jämfört med att ligga helt ensam.

Kenzo och Isse i lektagen!

Är man flera i familjen som gillar det här med att träna hund så blir det nog ganska snart mer än en hund. Likaså om man har vissa planer med första hunden, som sen inte kan genomföras pga. olika orsaker - kanske visar det sig att hunden har något fysiskt fel som gör att den inte kan jobba så som man hade tänkt sig, eller så blev hunden inte den utställningsstjärna man hade hoppats på, eller så var hunden tänkt för avel men nådde inte riktigt upp till de krav man ställer på en avelshund, antingen exteriört eller mentalt (eller både ock). Visst kan man resignera och tycka att då får man vänta till nästa hund, dvs. tills nuvarande hund inte finns i livet längre, men jag tycker inte att man måste göra så. De flesta hundar uppskattar en hundkompis och det är ju inte direkt så att allt blir jobbigare för att man har två hundar. Vissa saker blir jobbigare, det ska jag erkänna, men å andra sidan blir andra saker lättare. På det hela taget tycker jag att det är fler fördelar än nackdelar.

Fördelar

Visst finns det fördelar med att ha två eller fler hundar:

• Hundarna har alltid sällskap av varandra - förutsatt att de funkar bra tillsammans förstås.
  
  
• Trivs hundarna tillsammans och är säkra på varandra så har de alltid en bra lekkompis; man behöver inte gå ut och leta efter hundar som är trevliga nog att låta sin hund leka med.
  
  
• Unga hundar kan lära sig goda vanor av den äldre hunden - förutsatt naturligtvis att den gamla hunden har goda vanor... annars blir det förstås lätt så att den äldre hunden lär den unga hunden en massa ovanor och det kanske inte är så roligt.
  
  
• Är den gamla hunden säker i språk och kommunikation så lär sig den yngre hunden ett bra hundspråk från början, vilket naturligtvis underlättar.
  
  
• Åtminstone Kenzo och Chili älskar att leka jaktlekar med varandra och det gör att om man någon dag känner att man borde aktiverat hundarna men kanske inte hinner/orkar etc. så kan man gå ut och rasta dem och låta dem ta en rejäl lekstund där de jagar varandra. Efter det har vi två ganska nöjda hundar. =)
  
  
• I vissa moment kan man använda konkurrens mellan hundarna, t.ex. vid uppletande. Hittar inte den ena hunden föremålet så skickar man ut nästa hund istället. Det här bör man dock inte göra om inte hundarna är väldigt goda vänner, för det kan faktiskt utlösa konflikter mellan hundarna.
  

Nackdelar

• Med två (eller fler) hundar så blir det mer bus på rastningarna samt att de ofta "hetsar" varandra och lyssnar sämre. Att få någon att passa en stor hund går väl ganska lätt, att däremot hitta någon som vill passa två eller flera stora hundar kan vara lite jobbigare...

• Det tar mer plats i bilen; två stora hundar i en kombi går an, i alla fall om man bara är två vuxna som Martin och jag. Vi kan packa grejor i baksätet om vi ska iväg nån längre tripp. Värre blev det ju när vi sen hade tre hundar; buren i baksätet tog upp 60 % och det som blev kvar var inte direkt några stora mängder plats... Lösningen är förstås att köpa en lite större bil. =)

• Har du en hund som är benägen på att jaga eller som blir galen när du möter andra hundar eller som skäller som en idiot så fort nån hälsar på så finns det en stor risk att du snart kommer att ha två hundar som gör så om du skaffar en till. Naturligtvis är det inte alla hundar som tar efter sin kompis, men det är lätt hänt att en valp tar efter den vuxna hunden. I vårt fall hade vi tur - Isse gapade som en idiot i hundgården när det passerade bilar eller flygplan, när grannen stängde sin dörr, etc. etc. men tack och lov så tog varken Kenzo eller Chili efter hans beteende.

• Det blir dyrare med två hundar än med en; mer mat, ytterligare försäkring, fler tuggben och leksaker, fler tävlingsanmälningar, mer avmaskningsmedel, vaccinering etc.

• Att hålla två (eller fler) hundar i tävlingsträning är inte helt enkelt - det tar naturligtvis mer tid än att bara träna en hund. Fast just lydnadsträningen upplever jag inte som speciellt jobbig; är jag på klubben kan jag lika gärna träna två hundar som en. Överlag är det kul att ha två hundar att träna med - man får lära sig att växla mellan metoder beroende på vilken hund man tränar och det är säkert nyttigt.

Mina egna erfarenheter

Jag har både goda och dåliga erfarenheter av det här med två hundar. Tidigare sambo och jag hade vars en schäferhane - dessa två hanar gick inte ihop, trots att den yngre kom till flocken som 8 veckors valp och den äldre då var 2.5 år.

Vi hade ändå lite tur - de slogs inte rejält utan det blev mest gruff och oljud när det hände något och de gick inte och vaktade på varandra utan försökte så långt det var möjligt att undvika att det blev bråk, men i trängda lägen så blev det helt enkelt för mycket för dem ibland. Under de dryga fem år som vi hade det så här så blev det aldrig ett allvarligt slagsmål och hundarna skadade aldrig varandra, men å andra sidan fick vi alltid ha koll på dem, vara två när vi rastade (det gick inte att ta båda i koppel tillsammans) etc. Knöligt och inte så roligt, även om jag har hört talas om värre exempel - våra slogs ju ändå inte medan jag har hört om fall där hundarna allvarligt skadat varandra. Även om det inte hände i det här fallet så var det alltså inte något jag vill uppleva igen.

Akilles och Bibbi
Tja... att ha en snäll (mot tikar i alla fall) hane och en kastrerad tik tillsammans är oftast inte något större problem, det var det heller inte i detta faller. Däremot verkade de inte ha något större utbyte av varandra heller, de lekte sällan och sökte inte aktivt varandras sällskap.

Bibbi och Isse
Här blev det ungefär samma situation som med Akilles och Bibbi - två hundar som fungerade bra ihopa, men som inte verkade ha så stort utbyte av varandra. Isse sökte sig mer till mänskligt sällskap och Bibbi var en ganska självständig hund som lika gärna kunde lägga sig i andra delen av huset mot vad vi var... Men flocklivet flöt på utan problem, även om vi hade andra problem med Isse.

Isse och Kenzo
Efter erfarenheten med de två inte helt kompatibla schäferhanarna var jag faktiskt lite orolig när Martin och jag skaffade Kenzo. Isse var ju en speciell hund och jag hade aldrig sett honom arg mot en annan hund; tvärtom var han ju hysteriskt förtjust i andra hundar. Men ändå... tankarna fanns där. Nu blev det inga problem, tvärtom. Kenzo såg mest häpen ut över att plötsligt, vid 8 månaders ålder, vara den som var ranghögst, men han skötte det ändå med bravur.

Kenzo och Chili
När Chili kom in i flocken var det ju inga problem - att introducera en valp till en flock hyfsat sunda hundar (i det här fallet får väl Isse nästan räknas som "sund") är ju sällan speciellt svårt, men tankarna på vad som skulle hända när Chili blev vuxen fanns ju ändå där.

När Chili var 10 månader var vi tvungna att låta Isse somna in pga. hans stora problem med circumanalfistlarna. Nu var det alltså bara Kenzo och Chili kvar. Jag vet inte hur beauceroner generellt är, kanske har vi haft tur, kanske är de flesta beauceroner så här - hur som helst så har vi två pojkar som är verkligt goda vänner. Alla Chilis könsmognadsperioder har passerat utan några problem.

Kenzo, Chili och Diva
I maj 2004 flyttade Diva in och jag funderade lite över hur det skulle bli med en tik i flocken. Inför Divas löp kände jag en viss oro - hur skulle löpet påverka förhållandet mellan Kenzo och Chili? Som tur var så visade sig min oro vara obefogad - om något så förstärktes rollerna och hundarna var extra vänliga mot varandra och även mot oss; kanske pga. att de kände att det var bra att vara extra tydliga när det var "oro" i flocken. Tyvärr dog ju Diva oväntat i oktober 2004 så då var vi tillbaka på två hundar igen.

Kenzo, Chili och Sarabi
Efter att Diva oväntat somnat in i oktober 2004 var vi alltså tillbaka till att "bara" ha två hundar. Mellan Kenzo och Chili var det som vanligt, dock märkte vi en del tendenser till "mobbing" från Kenzos sida. För att vara så snäll så har han ett litet "taskigt" drag i sig; hanhundar som han bor ihop med och känner väl kan han få för sig att börja mobba. Han gjorde det med Isse - i november 2002 upptäckte vi att han terroriserade Isse genom att "trycka upp" honom i ett hörn i hundhuset och tvinga honom att hålla sig där... Till slut fick faktiskt Isse nog bet ifrån sig; något som nog varken Kenzo eller vi hade trott skulle hända. Kenzo fick inga större men; nåt sår under ögat, men efter det skötte han sig mycket bättre i hundgården ihop med Isse. Några fler sådana tendenser såg vi heller inte från Kenzos sida under resten av Isses korta liv.

Men som sagt märkte vi att en del av dessa tendenser kom fram mot Chili under hösten 2004. Några gånger när vi kom hem så var det små jack i öron och ansikte på hundarna efter små gruff i hundgården. Lördagen den 27 november, på Kenzos 4-årsdag, eskalerade det och under en rastning (där Martin var ute själv med hundarna) rök Kenzo och Chili ihop. Det var inte något regelrätt slagsmål, utan istället så började det som lek, men sen blev Kenzo "mobbig" och Chili fick väl till slut nog - det ska nämnas i sammanhanget att det ska mycket till för att Chili ska säga ifrån mot nån hund, men det här var definitivt för mycket till och med för honom - och Kenzo fick ett rejält jack i ansiktet/kinden. =(

Efter det här var det lugnt ett tag igen. Den 10 januari hämtade vi hem Sarabi och första veckan fick hon vara inomhus, men efter 1 vecka fick hon börja vara i hundgården med pojkarna. Om det var det som utlöste det hela eller vad det var vet jag inte, men när vi kom hem på kvällen och släppte ut hundarna ur hundgården så såg vi att Kenzo var rejält halt. Det visade sig att han hade ett ordentligt bitsår i ena frambenet samt några småsår i öronlapp och på nosryggen. I det läget blev jag helt förtvivlad - jag satt på hallgolvet och undersökte Kenzo och tårarna bara rann... inte för själva skadan; jag misstänkte att det inte var så illa och att det nog skulle läka med rätt behandling, men däremot för vad som skulle hända i framtiden. Kunde vi ha kvar pojkarna tillsammans när de betedde sig så här? Det bara snurrade i huvudet och jag fattade inte hur jag skulle kunna välja att omplacera en av dem... =( Kenzo; mitt hjärtegull som har så starka band till mig - skulle det gå att låta honom flytta till någon annan? Skulle jag stå ut med att göra av med honom, ens om det var för hans eget bästa? Men å andra sidan - Chili, vår fläckiga sötnos som vi haft sen han var valp, som vi såg första gången vid 3.5 veckors ålder och totalförälskade oss i? Kelhunden nummer ett, jättehunden som tror han är liten som en chihuahua när han ska ligga i knäet? Usch... det här blev bara för mycket för mig.

Nå, Kenzos ben läkte (det hade faktiskt gått så pass djupt att det tagit i själva skelettet, men när det väl läkt kunde man inte se att det varit en skada där - skönt!) och vi fick lite tid att fundera. Kenzo fick gå med tratt ett tag, sen har vi helt enkelt inte haft hundarna tillsammans i hundgården igen.

Strax efter den här händelsen visade ett veterinärbesök att Chili led av prostatainflammation; han hade rejält ont och vi började inse att det förmodligen var det som utlöst det hela. För säkerhets skull beslöt vi ändå att bygga ut hundgården och dela av hundhuset. Tack och lov fungerar det kanonbra mellan hundarna igen; det blev bättre direkt när Chili fick behandling för sin sjukdom och inte längre hade ont. Dock har vi ändå låtit dem gå i varsin del av hundgården - dels av ren säkerhet och dels för att det är mycket enklare att låta dem ha ben, aktivitetsbollar etc. utan risk för konkurrens samt att vi slipper situationen att den ena lägger beslag på båda benen/bollarna.

När vi tänker tillbaka så minns vi att de gånger det varit bråk mellan Kenzo och Chili så har vi alltid kunnat härleda det till att någon av dem inte mått bra. Sarabis intåg i flocken verkar alltså inte ha varit den utlösande faktorn. Hon kastrerades redan när hon var 8 månader, hur mycket det bidrog till att hålla flocken i balans vet jag inte, men å andra sidan bråkade pojkarna inte alls när Diva löpte, så jag vet inte om kastreringen har spelat nån roll, men oavsett vilket så var det ändå inte den primära anledningen till att vi valde att kastrera Sarabi.

När det gäller lek och bus så såg vi under den här perioden att Chili hellre lekte med Kenzo... Sarabi hade mycket jakt och kamp i sig och så fort det blev lek så förvandlades hon en "symaskin" som försöker bita och hänga i halsen på den hon jagade. Kenzo klarar det rätt bra; han blev förbannad och ryade i lite och då skärpte sig Sabbi.

Chili är ju, sin storlek till trots, en riktig mes och så fort Sarabi blev "läskig" så sprang Chili till mig eller husse för att få hjälp... ;-) Det ser faktiskt lite fånigt ut när en stor rejäl hund är så mesig, men samtidigt är det skönt att han är som han är. Så småningom började han faktiskt våga morra lite på Sarabi inomhus, typ när han hade ett ben och hon visade för stort intresse för det benet.

I augusti 2006 flyttade Sarabi till sin nya matte Hanna och flocken var tillbaka till bara två hundar. Förmodligen kommer det att fortsätta vara enbart två hundar de närmaste åren, förutsatt att båda pojkarna får vara friska och krya. Att aktivt träna och tävla mer än två hundar är lite för mycket, det kände jag när vi hade Sarabi.

Vänner
Överlag anser jag att vi är ytterst priviligierade som fått två så underbara hundar som Kenzo och Chili - att de sen är goda vänner i nästan alla lägen (hundgården undantaget) och stormtrivs ihop gör ju inte saken sämre. De leker väldigt mycket; det är jaktlekar och brottningsmatcher och det kan låta en hel del - Kenzo har lärt sig det av Isse, som alltid lät väldigt mycket när han och Kenzo busade - men det händer aldrig att det går över i allvar, trots det som hänt mellan dem tidigare. Det kan hända att en av hundarna biter lite för hårt i den andra; då pips det till och sen är det lite lugn och balans en stund, medan de försöker visa att det ju inte var meningen, sen drar leken igång igen fast lite försiktigare en stund.

Bus-beauceronerna och vinterns första snö, oktober 2003