Isse fick äta den immunförsvarssänkande medicinen Sandimun Neural (ciclosporin) kombinerat med Fungoral (som väl är en medicin mot svamp och eksem). Han mådde bra, fast tappade apiten, en biverkning som vi visste kunde komma. Att få honom att ta tabletterna har dock inte varit något problem, man bara pillar in dem i en köttbulle, det går ner hur lätt som helst. Värre är det med maten. Vi har fått byta torrfoder samt blanda ut det med lite annat, t.ex. hundmat på burk, matrester eller Klass färskfoder. Då går maten ner - ibland i alla fall.
Eftersom han åt burkmat med glädje så tänkte vi att då får han väl äta lite mer av det, strunt samma att det kostar mer, men se det gick inte så bra. Efter några dagar på burkmat med ytterst lite torrfoder iblandat så kissade han ner hela vardagsrummet för oss - en trasmatta var precis dyngsur och sen hade han fortsatt ut över golvet. Detta hände alltså på kvällen, efter att vi kommit hem och rastat dem, medan vi satt i arbetsrummet. Att vi inte var så glada kanske inte behöver poängteras... Isse var själv inte vidare lycklig, det var sorgligt att se honom, han var riktigt "skamsen" för att han inte lyckats hålla sig.
Dagen efter kissade han ner hela hallen, även denna gång på kvällen. Nu började vi släppa ut honom ofta på kvällarna, samtidigt som vi drog ner på andelen burkmat och bara blandade ut lite i torrfodret för att få honom att äta och sedan dess har det inte hänt att han kissat inne igen. Lite mystiskt var det allt - vad var det med burkmaten som påverkade honom så?
Nu till det viktigaste av allt - hur blev det med fistlarna? Jo, medicinen verkade fungera ypperligt, eftger 40 dagar var nästan alla fistlar helt läkta, man kunde se ett litet hål på ett ställe, men det såg verkligen fint ut.
Tyvärr fick vi avbryta behandlingen efter ca. 45 dagar, då Isse blev akut sjuk, dock inte pga. medicinering eller fistlar, utan det visade sig, så småningom, att han fått Erlichia. Jag gissade var det var och hade ställt diagnosen redan när vi kom in med honom och ett blodprov visade att jag hade rätt. Så han fick istället äta antibiotika för Erlichian. Fistlarna var inte helt borta, två små gångar återstod och när vi avslutade medicineringen så kom de tillbaka igen, så det är tydligt att det kommer att behövas längre medicinering. Veterinären föreslog att vi ska ge honom en rejäl kur till, sen får han gå ner på en underhållsdos och se hur det blir. Jag tror att det kan bli bra.
I mitten av september slutförde vi äntligen den andra kuren. Isse har haft kraftigare biverkningar denna gången, kanske beroende på att han även har haft Erlichia. Han har blivit rejält trött, ibland beter han sig som en hund på 9-10 år, han har fått problem med svullet tandkött, vilket gör att han blöder ur munnen så fort han tuggar på något hårt, samt att hans andedräkt skulle kunna få en att svimma. Fistlarna har dock läkt ut fint. Efter samråd med veterinären beslöt vi att inte fortsätta någon behandlign mer just nu, utan låta honom hämta sig och se om fistlarna kanske har läkt ut och inte återkommer. Vi slutade med medicinen den 16 september. Idag, i början av november, har än så länge fistlarna inte återkommit - jag vågar inte riktigt tro på att det fungerat men kanske....? Däremot har Isse blivit sitt "gamla" jag igen - tandköttet är jättefint igen, han är lika livlig som innan medicineringen och det är rätt skönt, även om man ibland önskar att han vore lite lugnare. Jag ska hålla er uppdaterade om vad som händer på "fistelfronten".
November 2001
Isse har åter igen fått problem, det är en av
fistelgångarna, den största, som tydligen inte läkte ut helt vid
medicineringen. Så nu blir det till att operera bort den...