Perioden 020921 — 030120

Åksjuka

Tyvärr så höll det inte i sig att han var så avkopplad i bilen. Den 22 augusti åkte jag till klubben och skulle träna. Chili fick för första gången åka bak, i Isses bur, men det var tydligen inte så bra, utan han började må illa och kräkte. Sen var han trött på hemvägen och sov gott, men dagen därpå åkte vi till stan för att vaccinera honom, då lyckades han spy tre gånger i bilen..... Den här åksjukan höll sedan i sig ganska hårt..... det gick så småningom över till att bli väldigt mycket psykosomatiskt. Han kunde börja skumma runt munnen redan när vi tog på oss ytterkläderna hemma på morgonen... Han kräkte inte (eller i alla fall inte så ofta, bara om han hade ätit mat precis innan) men drägglade desto mera. Åkte vi lite längre sträckor på "bra" vägar, dvs. typ motorväg, då kopplade han av och sov, men vägen mellan hemmet och jobbet är slingrig och var jobbig för honom.

Detta ledde ju förstås till att han såg bilen som otäck, ville inte gärna gå fram till den. Sen testade vi med åksjuketabletter - Postafen - en låg dos (egentligen FÖR låg men hellre det) för att se om det hjälpte och en viss skillnad gjorde det nog. Till slut upptäckte vi att om han fick något gott och "tuggigt", som t.ex. en bit torkad vom, när han hoppade in i bilen så ökade intresset att hoppa in och han blev inte alls lika illamående.

Numera kan han dräggla lite smått, men han hoppar in i bilen utan större övertalning och det funkar riktigt bra överlag. Under senhösten kunde jag gå över från att ge honom frukosten på jobbet till att i början ge hälften hemma och resten på jobb, och sen över till att ge allting hemma, vilket gjorde det lite enklare, så slapp jag släpa med mat till jobbet.

Lydnadsträning

Lydnadsträningen ja - vad har vi gjort egentligen? Jo, vi har sakta börjat öka på svårigheten i momenten och så att säga börjat göra det till riktiga moment. Numera kan han gå linförighet och fritt följ någorlunda bra. Ställande och läggande under gång börjar fastna. Inkallningen är bra, även om det går lite för fort så att han ofta kanar förbi mig, men sånt bryr jag mig inte om. Viktigast är att han VILL komma till mig i full fart – tekniken kan han jobba upp längre fram.

Vi har jobbat en del med "håll fast"-träning och det har börjat bli riktigt bra. Han kan nu ta en läderrulle på kommando apport och hålla fast den till jag säger loss och tar rullen. Även en vanlig träapportbock fungerar bra, fast han tenderar till att kunna släppa den om jag väntar för länge med att ge loss-kommandot. Han kan till och med klara av att göra detta på klubben, där det är störning, det är ett framsteg!

All lydnadsträning präglas av en stor intensitet och massor av glädje, samt en viss vimsighet... Han är superentusiastisk och verkar tycka att lydnad är jättekul, vilket glädjer mig massor! Jag försöker också hela tiden se till att han fortsätter tycka att det är roligt.

Koncentrationen är som den är på en ung hund, men den förbättras hela tiden och jag tycker att jag märker att han nästan för varje vecka utvecklar sin förmåga att klara av att hålla sig koncentrerad längre. Han är helt enkelt jätterolig att arbeta med och jag hoppas att han behåller denna entusiasm. Det som också känns väldigt bra är att han klarar av att fokusera på mig även när det är hundar runt omkring. Han är ett matvrak, vilket naturligtvis underlättar en hel del då han gör nästan vad som helst för en bit korv eller köttbulle, men även föremål fungerar jättebra.

Spår

Första spåret lades när han bara var typ 3 månader. Sen har vi spårat lite oregelbundet, både skogs- och fältspår. Han är mer inriktad på spår än vad Kenzo någonsin varit och nu i januari 2003 så gick han ett 250 meter långt fältspår som legat i 35-40 minuter och han gjorde det superbra. Han blev noggrannare efter ca. 150 meter då han "jobbat av sig" den värsta energin (spåret låg i hagen bredvid huset så han blev inte rastad innan vi gick och spårade, vilket säkert bidrog till en del av vimsigheten i början).

En vecka senare gick han ett skogsspår på ca. 150 m som legat 45 minuter. Jag la tre pinnar i spåret och köttbullar i slutet. Dessutom fick han för första gången göra ett spårupptag, vilket han gjorde kanonbra! Pinnarna gick han däremot bara över... inte helt oväntat. Jag la egentligen dem bara för att se om han skulle råka markera dem, men så var alltså inte fallet. Nu ska jag testa med roligare saker i spåret; eftersom han älskar att spåra så får det nog vara något kul i spåret för att få honom att bryta, i alla fall så här i början. Köttbullar stannar han för, det vet jag, så nu ska jag testa med boll eller annan leksak nästa gång. I övrigt gick spåret kanonbra och han tog en 90-graders vinkel helt perfekt utan minsta snurrande. Känns som att det kan bli en bra spårhund av honom!

Spökålder

I början av december kom Chili in i spökåldern. Plötsligt började han morra på folk på kontoret när de klev in på eller närmade sig mitt rum. En kollega kom en dag med utslaget hår; Chili hade bara sett henne med uppsatt hår och han insåg INTE att det var Anna utan for upp och verkligen vrålskällde på henne. Inte förrän hon började prata med honom insåg han vem det var och då såg han ut som att han tyckte allting var jättepinsamt och smög fram för att kela med henne som vanligt. ;-)

Han reagerade även ute – saker som tidigare knappt fått honom att kasta en blick fick nu honom att stanna till och fundera på om vi kunde passera. T.ex. en plastpåse som att fast i en buske och liknande saker. Att möta hundar tyckte han också var jätteläskigt; han som knappt brytt sig om andra hundar alls innan blev nu plötsligt jättemesig, stoppade svansen mellan benen och ville gömma sig bakom mig när vi mötte hundar. Det blev riktigt fånigt när vi någon gång mötte nån dvärghund.... det såg förmodligen jättelöjligt ut. :-)

Jag har inte gjort någon speciellt stor affär av det här, utan låtsats som ingenting. När han morrat på någon på kontoret har jag förmanat honom lite och sagt att han inte ska bry sig och sen har han hälsat snällt på de som kommit in. Nu verkar spökåldern ha klingat av, skönt.