Living with a Beauceron - our experiences so far

Mental balance

Well, Kenzo has got a very good mental balance - but don't get the impression that he is in any way lethargic - on the contrary! When something happens it is full speed ahead, but what's so great with him is that he has this ability to relax totally when nothing happens. He doesn't go to pieces just because he knows something is going to happen, even though he often has Isse beside him and Isse really is all over the place when he expects something to take place. Kenzo just looks at Isse like "Oh, well, here we go again" and that's it. One of the things that worried me the most when we started thinking about getting a new dog when Bibbi had moved out, was that a young dog would learn a lot of bad things from Isse. Because of this worry it is worth a lot to now know that we have a dog that has this ability to totally ignore that Isse is behaving like an idiot.

On/off button

The most optimal for me is to have a dog with an on/off button. A dog that relaxes when nothing happens, even when the dog knows something is about to happen, like when you do object searching and the dog has to wait while you place the objects, when you put on the tracking harness before starting the track etc. Kenzo is totally calm in those situations. In the beginning I had a bit of a difficult time understanding this - I am used to GSD's who can't really keep totally calm when they expect to work. The first time we made a track with motivation I had Martin disappear behind a big pile of logs and Kenzo and I stood and watched him disappear. If we had done that with Isse he would have been all over the place, screaming and howling, but not Kenzo. Instead he just stood there, looked at Martin once, chewed some grass and just didn't react, or that was what I thought. I put him back in the car and half an hour later, when we took him out of the car and put on the tracking harness he showed that he had total control over the situation. He was very motivated to get to the point where Martin had disappeared and then followed the track perfectly and was very happy to find his favourite toy in the end.

The same goes when we practice object search. If we bring both Isse and Kenzo we will have to tie Isses leasch to something while we go and hide the objects. Kenzo on the other hand lies still on the same spot where I told him to stay. He has done this from the beginning, when he was about 9 months old. If we let Isse start the search, then Kenzo will sit or lie down beside me, when it is finally his turn I can walk with him unleasched to the point where I send him off, he will there sit by my side and just look at me and wait for the command. When I give the command "Find" - that is when you understand that there is really a good working ability in this dog. It is full speed aheda, but not just for the running, he is totally concentrated on what to do.

This ability to relax between work is an abilit I really love, it is wonderful to have a dog with this ability! I think this is quite typical for Beaucerons, at least that is the impression I've gotten when speaking with other Beauceron owners.

Snabbhet vid inlärning

Kenzo lär sig saker väldigt snabbt - på gott och ont. Man får passa sig för att göra fel, å andra sidan lär han sig en massa "vardagsgrejor" väldigt snabbt också. Jag gillar verkligen att ha en hund som har så snabb uppfattning. I de fall det blivit lite fel, som t.ex. platsläggande under marsch, har det varit lätt att rätta till missförståndet. I detta fallet hade jag råkat kika snett bakåt på Kenzo precis när jag sa "ligg". Detta resulterade naturligtvis i att han la sig när jag sneglade på honom, även om jag inte sa ligg, däremot la han sig mycket tveksamt på vanligt liggkommando när jag inte vred på huvudet. Tydligen var kroppspråket i detta fallet mer övertygande än det talade språket. Dock var det som sagt lättreparerat, eftersom han vet vad ligg betyder - det var bara att köra läggande några gånger och vara noga med att inte vrida på huvudet och samtidigt ge ett rejält ligg-kommando och mycket belöning när han gjorde rätt. Martin fick stå vid sidan och tala om ifall det var ett snabbt läggande så att jag inte lockades att snegla bakåt på Kenzo. :-)

Arbetsvilja och uthållighet

I och med att Kenzo är ung så har jag inte pressat honom speciellt mycket, men vid kluriga uppletandesituationer inomhus tar det långt tid innan han ger upp. En liten paus och sen kan han ge sig på det igen med förnyad energi. Han är överhuvudtaget väldigt arbetsvillig - han kommer ofta och tigger om att vi ska göra något - han vill verkligen bli aktiverad. Ibland när han tigger om att få jobba så går vi och gör något, ibland inte. Jag vill inte ha en hund som aldrig kan koppla av, som ständigt ska aktiveras. Ibland löser jag det så att när han kommer och "knorrar" (han ställer sig och tittar på mig och så låter han lite, som ett gnällande, fast mer "knorrande" - då vet jag att han vill göra något) så säger jag till honom att det inte blir något, att han kan gå och lägga sig, tugga ben eler vad han vill. Sen väntar jag några minuter och sen tar jag initiativet till att vi gör något. Om det sättet är vettigt eller inte vet jag faktiskt inte, men det känns rätt för mig och Kenzo protesterar inte allt för mycket så vi kör vidare på det.

Snabb som en vessla

För det mesta går det snabbt när han gör saker. Man har inte många sekunder på sig att reagera. Beröm och korrigeringar kan säkert vara svåra att få in på rätt ställe om man inte kan läsa sin hund. För mig har det inte varit något problem med Kenzo, några små incidenter då kommunikationen inte fungerat har lärt mig hur jag bör göra. Jag tror att han många gånger är lika snabb som t.ex. en border collie. Det verkar vara en egenskap som är ganska vanlig bland Beauceroner, den här otroligt snabba reaktionsförmågan. Det bör man nog ta med i beräkningen om man planerar att köpa en Beauceron.

Förighet, samarbetsvilja och flockkänsla

Jag upplever Kenzo som mycket förig. Han har oftast full koll på var jag är, han drar inte iväg speciellt långt ute, han tar kontakt ofta. Nu känns det ganska invant, men i början var jag helt salig varenda gång han frivilligt dök upp vid min sida och tog kontakt... jag är inte van vid det och Isses fixering på husse har kännts lite jobbig. Kenzo har en stor flockkänsla, han vill vara där vi är, men blir inte hysterisk av att bli lämnad. Dock kan vi fortfarande inte lita på honom om vi lämnar honom inomhus, har han tråkigt kan han tugga sönder saker bara för att sysselsätta sig. I hundgården är det lättare, efter en del mindre tuggningar på liggbord och vägg samt en del massakrerade mattor (nu får de ligga utan mattor, så är det bara) så håller han sig numera till tuggben, boll eller bus med Isse.

I början var han väldigt mycket min hund, kanske för att Martin medvetet höll sig lite i bakgrunden, eftersom han var ganska mån om att detta verkligen skulle bli "min" hund. Nu busar och kelar Martin mer med Kenzo, vilket har gjort att han har ganska stark dragning till oss båda. Det gör absolut inget, det är inte som med Isse som helst inte vill träna med mig, utan här är det en lagom balans och stor flocktillhörighet. Känns som om det är perfekt ifall vi ska gå vidare med planerna på att testa rapport.

Kenzo är en blandning av mjukt och hårt. Han är fysiskt ganska oöm och vig som en katt. Använder tassarna mycket och tar sig fram hur lätt som helst överallt. Däremot är han mycket förarvek, man behöver INTE ta tag i honom för att korrigera honom. Det går att göra, om man gör det vid rätt tillfälle - åter igen det här med att berömma och korrigera i rätt/fel ögonblick, men oftast behövs det alltså inte, man kan ryta till lite eller använda kroppsspråket och det räcker. I början gjorde jag det misstaget att jag en gång, när han slarvade med att lyssna, kastade kopplet efter honom. Dumma jag - det tog nån dag innan han ansåg att det var OK att jag viftade med kopplet. Finlir och fingertoppskänsla behövs i kontakt med Kenzo, helt klart. Jag är en sån person som snabbt blir arg och sen är det över och det fungerar bra med Kenzo bara jag tänker mig för hur jag korrigerar honom. Åter igen - här finns enorm potential för att få det rätt, men lika stor potential för att orsaka katastrof.

Ett exempel är om han lyssnar dåligt, t.ex. står och nosar och inte hörsammar att man kallar. Att då ryta till lite och sen gå fram och ta tag i honom fungerar INTE. Då vill han inte vara med, rytandet är helt OK, det kommer vid precis rätt tidpunkt men sen räcker det. Det funkar alltså alldeles tillräckligt som korrigering. En inkallning med vanlig röst direkt efter ett sånt vrål gör att Kenzo kommer i full fart. Finlir....

Dock kan jag korrigera honom i situationer som hade fått Isse att bli mycket tveksam till att fortsätta, t.ex. när Kenzo fick för sig att äta nåt skräp i spåret, då tog jag honom över nacken och muttrade en del och det tog han utan problem, slutade tramsa och skärpte sig och fortsatte. Just det här att han inte lägger av om man korrigerar honom är skönt, han försöker istället göra sitt bästa för att det ska bli rätt och att matte ska bli nöjd. Underbart tacksamt att jobba med!

Jakt- och kamplust samt föremålsintresse

Måste erkänna att det är väldigt skönt att återigen ha en hund som har föremålsintresse av naturen. Kenzo gillar prylar - bollar, kamprulle, kong i rep etc. I början körde jag lydnad med godis som belöning men jag har mer och mer gått över till att använda boll, han är väldigt förtjust i tennisbollar. Favoriten är nog dock en massiv gummiboll, som vi köpte till Isse och Bibbi för nåt år sen. Ingen av dem gillade den, men Kenzo älskar det! Han rusar runt i huset med den och släpper den i farten så att den ska studsa. Och studsar gör den - tur att vi inte bor i lägenhet, det hade varit synd om grannarna under oss i så fall...

Kamplusten är inte så illa heller, han är så ung än så han är inte helt säker på sig själv och kampar inte jättebra, men inte dåligt heller. Det blir säkert bättre och säkrare när han blir lite äldre.

Jaktlust - ja, än har jag inte sett några tendenser till att jaga vilt. Dock har vi inte haft någon större chans att träna det heller. Det är inte som när jag bodde nere i Skåne, där det finns kaniner överallt... En gång, när vi hade haft honom några veckor, startade han på en flock småfåglar men tvärnitade och vände när jag röt till. Verkar vara lätt att bryta honom, så jag är inte direkt orolig. Han går heller inte och letar viltspår ute, vad jag kan se, så det är nog ingen fara. Annars kan jag tänka mig att en Beauceron med viltintresse kan bli jobbig - med den reaktionssnabbheten så är de väl borta innan man hinner reagera och eftersom de är smidiga och snabba finns ju viss risk att de tar bytet.

Beteende mot människor och hundar

Med tanke på att rasen kan vara lite reserverad hade jag nästan väntat mig att även Kenzo skulle vara det. I början var han osäker, förmodligen beroende på miljöbytet. Vissa människor blev utskällda, framför allt Martins far, som fick tåla att bli skälld på en hel vecka medan han hjälpte Martin att få klart hundgården. Någonting i deras första kontakt blev fel och sen ville Kenzo inte vara med. Men när han kände sig hemma försvann sånt här beteende och idag är han extremt social, nästan mer än vad jag önskar. Han hälsar glatt på alla människor, hoppar gärna upp och står med framtassarna på axlar eller bröst på folk - inte alla blir helt förtjusta i detta... Nåja, det bådar gott inför ev. bruks-, lydnads- och utställningskarriär. Lite lättare med en hund som gillar människor, även om jag själv gärna hade haft en något reserverad hund. Observeras i sammanhanget ska att det ju är stor skillnad på reserverad och osäker. Så som Kenzo betedde sig i början var osäkerhet. Reservation är ju mer att ignorera människor som de inte känner, att acceptera att bli känd och klämd på men inte direkt njuta av det, etc.

Problem

Efter att ha räknat upp alla bra egenskaper och beskrivit hur underbar hund Kenzo är så kan man ju tro att det inte finns några som helst problem med honom. Nu ska det ju erkännas att han är en väldigt "lätt" hund men en sak har vi faktiskt problem med. Han har fått för sig att det är helt OK att tugga sönder saker, framför allt i hundhuset, när ingen är närvarande. Detta händer när han har tråkigt och vill hitta på något kul. Han har knutrep, ben och dyl. i hundgården men ibland verkar det som om det inte räcker till och då måste han hitta på "något nytt". T.ex. så är det helt omöjligt för oss att ha en matta i hundhuset - tyvärr, eftersom golvet är ganska kallt och för hundarnas skull, framför allt Kenzo som har tunnare päls än Isse, så vore det säkert skönt. Men det går bara inte. Kenzo släpar ut den i hundgården och strimlar den i småbitar. Sist var det en 3.5 m lång matta - jag fattar inte hur han fick ut den genom hundluckan!! Tur i oturen eller nåt, är att han inte äter upp sakerna utan bara strimlar dem.

Det här beteendet är mycket svårt att göra något åt, i och med att det bara händer när vi inte är hemma. Är vi hemma och hundarna är i hundgården så gör han inte det - förmodligen därför att om vi är hemma så händer det sällan att hundarna är i hundgården nån längre stund, oftast är det bara om vi ska göra något där de är riktigt i vägen. Men hur sjutton kommer man åt ett sådant här beteende?

Nu senast var det lampskärmen till taklampan.... vi hade inte ens funderat på att lampan gick att nå från liggbordet. Dessutom har den lampan hängt där sedan vi började använda hundhuset och han har aldrig brytt sig om den tidigare. Men så hade han väl tråkigt... Sen ett par dagar senare var det dags för plastmattan - i ett hörn saknas lister och där hade han naturligtvis kommit åt och rivit bort en bit matta. Grrrrr.... jag blir vansinnig på det här!! En nackdel till är att vi inte vågar lämna honom hemma inomhus i "stora" huset mer än några timmar, sen vet man aldrig vad som händer. Vi har funderingar på att köpa en STOR bur och ha till honom om hundarna någon gång måste vara ensamma och inte kan vara i hundgården. I bilen tuggade han tidigare på fällarna, men det har han helt slutat med. I december, när Isse låg inne och blev opererad så hade jag ju med Kenzo till jobbet, men fick inte ta in honom pga. allgergiker, och då fick han ligga i bilen vilket gick jättebra, inget tugg alls.

Man ska väl kanske inte klaga, det finns värre problem man kan ha med sin hund - men det är inte roligt och jag har inte en aning om hur vi ska kunna lösa det.

Sammanfattning

Jag tror att jag har hittat min ras - om nu Kenzo är någerlunda rastypisk vill säga. Han har alla de egenskaper som jag vill ha i en hund (förutom möjligtvis att han är lite väl social med alla människor för min smak) och jag finner honom otroligt lätt och tacksam att jobba med.

Det ska dock sägas att jag tror att han är en hund som man väldigt lätt skulle kunna förstöra, om man inte vet vad man gör. Nu låter det som om jag är fantastisk på hundar, men det är jag inte - däremot har jag lärt mig en del genom åren med olika hundar och jag inser att man nog bör ha en viss kunskap om hundar och hundspråk, reaktioner och liknande innan man skaffar en Beauceron. Framför allt är det den otroliga snabbheten i reaktionerna som kan ställa till det, tillsammans med stor skicklighet i att läsa kroppsspråk och tolka det. Jag tror att om Kenzo hade varit min första hund så hade jag inte alls lyckats speciellt bra med honom, jag tror att jag hade gjort en del fel som hade varit svåra att rätta till.

Men som sagt - Beauceronen (åtminstone Kenzo) är en underbar hund, för mig den ultimata hunden och om man är intresserad av rasen tycker jag att det är väl värt att undersöka närmare om det kan vara en ras som passar. Jag och Martin är i alla fall sålda - det blir helt klart fler Beauceroner hos oss!