Sporrar

Kenzos vänstra baktass

Beauceronen tillhör en av de raser som har dubbla baksporrar. Enligt rasstandarden är det viktigt att sporrarna finns. Det är ett diskvalificerande fel om hunden saknar en eller flera sporrar - däremot är det lustigt nog tydligen helt okej om de har TRE sporrar på en tass, bara sporrarna är placerade snyggt och jämnt fördelade.

Jag har läst lite på nätet om det här med dubbla baksporrar. Andra raser som har det är bland annat briard och pyrenéerhund. Några raser där dubbla baksporrar klassas som "önskvärt" eller "att föredra" men det tydligen inte är ett krav: isländsk fårhund, norsk buhund och pyreneisk vallhund.

Beauceronen verkar ha en mycket gammal historia, åtminstone vad jag har kunnat läsa mig till. Den tidigaste noteringen av vad man tror är en beauceron finns i en text från 1578! 1863 definierar Pierre Megnin två olika typer av vallhund, en långhårig - Berger de Brie eller briard och en korthårig - Berger de Beauce eller beauceron.

Under åren har beauceronens temperament tydligen blivit något mildare, från början var den en ganska skarp hund som vaktade sina fårflockar ganska bestämt.

Det här med nyttan med dubbla baksporar har debaterats en del. Som jag skrev ovan så har en del hundsraser det i standarden medan hos andra är det önskvärt. Det verkar vara hundar som kommer från samma typ av trakt; bergig terräng verkar vara en gemensam faktor, med tanke på att även norsk buhund i standarden har : "Sporer - ulvekløer - er almindelige og dobbelte kan forekomme." Denna ras har mycket gamla anor och eftersom även Norge är ganska bergigt så kan man ana någon sorts koppling där.

Välplacerade? Ja, det är de nog.

En fundering är att sporrarna blivit något sorts "igenkänningstecken" på en bra vallhund, så att även om sporrarna haft betydelse från början för hunden så har det så småningom mera kommit att bli ett tecken på en bra vallhund, vilket har gjort att man har eftersträvat att ha individer med just dubbla sporrar.