Egentligen upplever jag inte mig själv som speciellt sjuk, åtminstone inte kroniskt, men faktum är att jag har två kroniska sjukdomar, Hypothyreos (nedsatt sköldkörtelfunktion) och Psoriasis. Jag får nog anses ha tur, för jag har ganska lindriga former av båda sjukdomarna - det finns de som mår mycket sämre. Jag tänkte dock att jag skulle försöka ge min bild av hur det är att leva med dessa två sjukdomarna, alltid kan det vara till nytta för någon.
Våren 2005 fick jag veta att mina eksem i hårbottnen samt de fula förändringarna på vissa naglar var psoriasis. Våren 2006 blev jag diagnosticerad med Hypothyreos.
Min psoriasis har jag nog haft i väldigt lindrig form i säkert 10 år, jag minns att jag hade en del småeksem i hårbottnen redan då men det är under de senaste 3-4 åren som det blossat upp rejält. Jag har väl ändå tur på nån skala, eftersom min psoriasis hittills har hållit sig till hårbotten och naglar. Tyvärr verkar det som att jag nu (hösten 2007) även fått eksem på vaderna och knäna.
Vore det inte för att jag tappade mängder med hår pga. min hypothyreos så skulle förmodligen bara min frissa och jag själv noterat hur illa däran min hårbotten kan vara när det är som värst. Tyvärr har dock håravfallet gjort att de stora röda fläckarna i hårbottnen blivit lättare att se. Att håret blivit så tunt är inte roligt - jag har alltid haft tjock hår och att nu titta mig i spegeln och se hårbottnen på flera ställen är verkligen inte glädjande.
Tack vare behandling med artificiellt sköldkörtelhormon så har dock håret börjat växa till sig igen och det är jag otroligt tacksam över. I övrigt har jag idag inga större problem pga. min hypothyreos. Värre var det innan jag blev diagnosticerad... förmodligen gick jag ganska länge med det här och jag blev tröttare och mer ointresserad av allting ju längre tiden gick. Inte förrän jag upptäckte att jag tappat en massa hår på benen, av alla ställen, började jag inse att det kanske fanns ett samband med hur jag mådde och det faktum att både min mamma och min moster lider av hypothyreos. Efter samtal med läkaren och provtagning så visade det sig att jo, jag låg visserligen inom ramvärdena, men mitt TSH var förhöjt och det tyder på en underfunktion. Det kombinerat med alla de fysiska symptom jag hade (viktuppgång, håravfall, torr hud, otroligt trött och nästan apatisk ibland, trög mage) så ansåg min mycket vettiga läkare att jag borde ha behandling med Levaxin (syntetiskt sköldkörtelhormon).
I början på maj 2006 startade jag med Levaxin. Ca. 1 månad senare togs prover igen, då var mina värden normala igen. Tyvärr går det inte riktigt lika fort innan man mår bra, men det gick ändå stadigt mot bättre och bättre - det var helt underbart! Någonstans vår-vintern 2007 började jag känna att jag nog var tillbaka till att känna mg ganska "normal". Otroligt skönt att inte sova bort dagarna längre, att känna vilja och energi att ta tag i saker, att inte bara sitta på jobbet och titta på högen med saker som måste göras och inte veta i vilken ände man ska börja!
Även fysiskt märktes det skillnad - jag började gå hos min frissa i augusti 2006 och förklarade hur det låg till. Hon konstaterade att mitt hår var i uselt skick; torrt och slitet och utan liv, förutom den innersta biten - den bit som växt ut sedan jag började med Levaxin... För varje gång jag gick till frissan (ca. varannan månad) såg hon att mitt hår blev bättre och bättre och under våren 2007 kunde vi äntligen göra en permanent utan att håret tog stryk. Jätteskönt!
Andra fysiska förändringar var att jag inte längre var så torr i huden - jag har aldrig tillhört den där skaran som måste smörja in sig i tid och otid men nu hade jag varit väldigt torr i huden under en längre tid. Det försvann dock efter någon månad med Levaxin. Det blev plötsligt möjligt att gå ner i vikt - visserligen får jag fortfarande jobba för det genom att motionera samt äta nyttigt, men nu gick jag i alla fall ner när jag ansträngde mig - tidigare hade jag gått UPP när jag försökte samma sak... då blir man ju inte direkt peppad av att fortsätta!
Idag, hösten 2007, mår jag alldeles utmärkt vad avser hypothyreosen. Jag äter 1 tablett 50 mikrogram Levaxin per dag och det verkar vara perfekt dos för mig. Jag räknar inte mig själv som sjuk vad gäller sköldkörteln.
Något sämre är väl då läget vad gäller min psoriasis. De stora eksemen i hårbottnen är visserligen inte roliga; de kliar och irriterar ibland och jag har ofta svårt att låta bli att riva sönder mig. Kombinerat med mitt numera tunna hår är det förstås trist, men det är ändå mycket kopplat till mitt utseende och med tilltagande ålder så blir man väl mindre fåfäng... fast roligt är det förstås inte - jag hade gärna sett att i alla fall håret blev lite tjockare, då hade man inte sett hur ful hårbottnen är.
Hur som helst, de stora problemen hittills har varit mina naglar, framför allt tånaglarna. På ena foten är alla utom en nagel drabbade och tyvärr är nagelpsoriasis bland det svåraste att behandla, mest för att det inte finns nån riktigt bra behandlingsform. Man kan droppa lite kortisonlösning (sådan som jag har till min hårbotten när den är som värst) på nagel/nagelrot och det hjälper ofta lite, men inte helt.
Det finns tre olika typer av nagelpsoriasis - typ 1 ger gropar i nageln och är minst besvärlig, typ 2 ger avlossning av nagelns främre kant på nagelbädden (dvs. nageln lossnar helt enkelt från underliggande vävnad) och typ 3 gör att nageln blir förtjockad, missfärgad och ojämn.
Naturligtvis har jag typ 2 och typ 3. Det gör att mina naglar är riktigt besvärliga ibland. Även några fingernaglar är drabbade, dock mest av typ 2. Det är också besvärligt, eftersom man lätt skadar naglarna genom så enkla saker som att stoppa handen i fickan och råka haka fast i kanten på fickan - nageln sitter ju redan lite dåligt och varje gång jag fastnar så här så blir det en liten skada och nageln släpper lite till. Ganska otrevligt faktiskt. Det hjälper inte att jag alltid varit lite petig med det här med naglar; tycker att skadade naglar är riktigt otäckt...
Utöver detta har jag nu (hösten 2007) även fått eksem på mina ben. Eksemen sitter på vadernas utsida samt vid knäet, precis under knäskålen. Först trodde jag bara det var lite plitor, typ hårsäckar eller så, men sen började det komma stora röda fläckar runt plitorna och det började klia. Det tog ett tag innan jag insåg att det förmodligen var psoriasis... Jag har inte varit hos läkaren med det här ännu eftersom jag inte haft några större problem; jag använder en svag kortisonkräm och det har hittills fungerat bra. Vi får väl se hur det fortsätter.
Det allra värsta, som jag ser det, med psoriasis är att ca. 40 % av alla psoriasissjuka även får psoriasisartrit. Psoriasisartrit är en kronisk inflammatorisk ledsjukdom som orsakar smärta, stelhet och i sin allvarligaste form även rörelsehinder. Det kan tydligen variera väldigt mycket hur dålig man blir - sjukdomen kan vara mild, övergående och drabba bara några få leder men den kan också vara mycket aggresiv och drabba ett flertal leder. Början till psoriasisatriten är en inflammation som startar i anslutning till en led, i muskelns eller senans fäste mot benet. Stannar inflammationen lokalt kallas det senfästesinflammation, men får sjukdomen fäste kan den vandra in i leden och bli en ledinflammation, artrit. Det är ofta de stora muskelfästena som armbågsleder, över höftkammar och vid knäna som det startar.
Själv har jag haft en del problem med vad jag tror är senfästesinflammationer, i bland annat armbågarna. Först vänster i våras, sen höger i somras och sen när båda dessa hade lugnat sig så började min högra höft krångla. Den har jag fortfarande problem av, däremot har armbågarna hållit sig friska och bra sedan i somras. Jag har nu även börjat få ont i nacke/axlar - något som jag, trots nästan 20 år med arbete framför dator, sällan haft några problem med. Förmodligen är det kopplat till min psoriasis, men helt säker kan man ju inte vara. Blir det värre kommer jag att söka läkare.
Som ni kanske förstår av det jag skrivit här så är det min psoriasis som är det stora problemet för mig; min hypothyreos är inget jag tänker på och inget som jag tror ger mig speciellt mycket problem heller. Förstå mig rätt - jag vet att det finns många människor som lider av mycket värre sjukdomar, men man utgår ju ändå alltid från hur man själv mår. Min text här är en beskrivning av hur jag uppfattar mina sjukdomar och jag hoppas att den kanske kan vara till nytta för någon annan. Jag är ändå överlag ganska frisk och klagar verkligen inte, det finns som sagt mycket värre saker man kan drabbas av.