Diva dog i sömnen den 6 oktober 2004.
2004-10-07
Idag har vi hunnit smälta lite av chocken från
igår. Funderingar infinner sig förstås och vi grubblar och pratar om
det som hände. Ur Divas synvinkel så var det säkert det bästa som
kunde ske (förutom då att leva vidare pigg och glad...) - att döma av
hur hon låg så har hon bara gått och lagt sig och somnat och inte
vaknat igen. Absolut inte ett svårt slut, dock tycker vi att det blev
alldeles för tidigt. Men så är det väl alltid - fast 9 år och 5
månader ÄR inte gammalt för en beauceron, tycker jag.
Idag har jag pratat en lång stund med hennes förra matte. Det var inte roligt att igår försöka få tag på henne och ge henne det sorgliga beskedet, men det kändes skönt att prata lite mer om det idag. En fundering som kom fram var ifall det huggormsbett som Diva fick förra sensommaren kan ha spelat in - hon blev rejält dålig och låg inlagd på djursjukhuset ett tag och sen hölls det noggrann koll på njurar och andra organ för att se så att de inte tagit skada. Man vet ju inte om hjärtat blivit försvagat....
Hur som helst, det lär vi inte få veta nu. Det vi vet är att Diva hade det bra hos oss; hon trivdes och det är skönt att veta att det går att på ett lyckligt sätt omplacera en 9 år gammal hund. Men hon kunde ju faktiskt fått några år till hos oss... =(
Diva var en riktig dam, med fint sätt och hon tog det mesta med upphöjt lugn. Alla som träffade henne blev förtjusta i henne och hon bara liksom "smälte in" i flocken utan att ställa till några problem. Det kändes jättebra att kunna ge henne ett trevligt hem på "ålderns höst" - jag önskar bara att det kunde blivit några år till... Men vi ångrar förstås inte att vi tog hand om henne - hon fick en härlig sommar i alla fall och vi fick nöjet att lära känna en jättemysig dam. Tack Catrine för att du anförtrodde Diva till oss!
Våren 2004 utökades vår hundflock med ytterligare en beauceron. Men ingen valp den här gången, utan snarare tvärtom. Damen i fråga kallades för Diva och hon kom, precis som Kenzo och Chili, från kennel Roseole's utanför Uppsala.
Släkt med Kenzo och Chili var hon - kullsyster till Kenzos pappa Immer och Chilis mamma Isa. Så Diva var moster till Chili och faster till Kenzo.
Anledningen till att Diva fick flytta hem till oss var att hennes matte inte längre hade möjlighet att ha sin hund kvar, pga. personliga skäl. Kennel Roseole's hjälpte till och "annonserade" på sin hemsida efter ett nytt hem till Diva. Jag såg det och tänkte att det kunde nog bli svårt att hitta någon som ville ta hand om en så pass gammal hund. Och mycket riktigt så var det problem. Jag hörde då av mig och tyckte att om ingen annan var intresserad så kunde vi ju testa att låta Diva flytta hem till oss. Förutsättningen var att hon funkade med hundar, katter, gå i hundgård etc.
Tisdagen den 4 maj kom Diva och hennes matte ner till Linköping. Diva kom snabbt bra överens med Kenzo och Chili, efter att ha gett dem lite uppläxning. Hon verkade inte nämvärt intresserad av katterna, som låg och sov i varsin stol i vardagsrummet och hon verkade överlag vara en trevlig och lugn hund. Vi beslöt att ta henne på prov ett tag och se hur det gick.
Tyvärr höll ointresset för katterna inte i sig - inte när katterna väl började röra sig lite mer. Första kvällen försökte hon kasta sig över Klara, som undkom med rena förskräckelsen. Sen har hon även jagat Fredag en gång, men han bekymrar sig inte speciellt mycket, eftersom han verkar ta det som lek. Klara däremot blev väldigt skrämd, men verkade mer koppla det till huset och lite till oss; hon kelade fortfarande med Kenzo och Chili men vägrade i några dagar att komma i närheten av huset och oss människor.
Turligt nog så löste det hela sig så småningom - den gången när Diva jagade Fredag så fick jag som tur var tag på henne och talade om att det där helt enkelt inte var tillåtet. Diva var ingen mes, men hon var heller inte dum och jag tog i rejält, så efter den tillsägelsen lämnade hon katterna ifred. Efter några veckor tog hon mod till sig och vågade nosa på Fredag och sen gick allting lugnt och fint till och Diva anpassade sig bra till vår flock. Även Klara hämtade sig från förskräckelsen så småningom, tack och lov.
Tillbaka till Hundar