Sigge köpte vi in som omplacering när han var 9 månader. Hans ägare kunde av olika skäl inte ha honom kvar. Första mötet var lite spännande, vi var väldigt nyfikna på hur Sigge var. Han visade sig vara rejält osäker i första kontakten - han stod och tokskällde på oss och hans matte gjorde inget åt det.... Som tur var så hade vi varit ganska förutseende och hade en rejäl påse korv med oss. När vi presenterade korven så såg man hur förvånad Sigge blev och några minuter senare var vi bästa vänner och fick hantera honom hur som helst, det fanns ingen kvarstående osäkerhet. Han var glad och vild och busig och på många sätt väldigt lik sin bror, däremot utseendemässigt inte så lik - Sigge har inte lika tydliga röda tecken och är dessutom slankare/nättare bygd än Garibaldi som nog kommer att likna sin pappa när han är vuxen.
Sigge kom att bo hos oss i fem veckor innan Angelica kunde ta honom. Under den här tiden förälskade vi oss i den livliga, intensiva och otroligt glada killen - han är en underbar hund med stor personlighet. Han hade en hyfsat fin kamplust och stort föremålsintresse. Även enormt matdriven, så en lätt kille att belöna. Jag klickade in honom och det fattade han supersnabbt. Han sög åt sig träning som en svamp - han älskar det verkligen!
Fredagen den 16 maj åkte vi ner till Angelica och Per för att överlämna Sigge i deras vård. En både glädjens och sorgens dag - vi såg verkligen fram emot att Sigge skulle få någon som kunde ägna sin tid enbart åt honom, men samtidigt så var det ju inte helt lätt att släppa iväg söta pepparkornsögda, alltid glada Sigge. Det underlättade naturligtvis att det var till en av mina närmsta vänner som han skulle komma.
Under drygt tre månader bodde Sigge hos Angelica och Per. Under tiden fick de tillbaka mallehanen Clip (som varit ute på prov hos ny ägare) och efter en lite försiktig början så blev de två hundarna väldigt goda vänner. Här fick Sigge den lekkamrat han saknat, någon som gärna lekte lika vilt som han och nån som Sigge kunde träna sitt hundspråk på. Vad vi förstod av förra ägaren så hade han knappt träffat andra hundar efter att han flyttat hem till dem som valp... Ibland undrar jag vad folk egentligen tänker när de försöker uppfostra hundar till att bli trevliga individer...
I slutet av juli kastrerades Sigge då vi hade beslutat att ta hem honom i augusti när Angelica skulle få hem sin valp. Vi funderade länge fram och tillbaka om vi skulle försöka annonsera ut Sigge till omplacering eller hur vi skulle göra, men vi kände att han i så fall behövde växa till sig lite mer, så vi valde att ta hem honom. Och sen kan ni ju nästan inse vad som hände... vi kunde bara inte lämna iväg honom en andra gång, så Sigge fick stanna. Kan inte säga att det är optimalt med fyra hundar, långt ifrån faktiskt, men vad gör man? Mot kärlek har förnuftet sällan nån större chans. =)
Sigge och Garibaldi är lika på många sätt, men samtidigt är de också väldigt olika. Garibaldi har lärt sig vara framåt och ta för sig; Sigge är inte alls lika självsäker. Något som Sigge älskar är kel - han blir alldeles stilla om man bara stryker honom lite lätt längs sidan eller lägger en hand på honom. Att ligga tätt tätt intill, eller i knäet är det bästa han vet. Han trivs också väldigt bra med de andra hundarna, han ligger gärna nära dem. Här skiljer sig bröderna också åt - kelar man med t.ex. Kenzo så kan Sigge komma och sätta sig tätt intill utan att på något sätt knuffa bort Kenzo - han är glad bara han får vara med på ett hörn och man kan lätt kela med båda hundarna samtidigt; Sigge passar ibland på att ge den andra hunden en slick på nosen eller så. Gör man så här med Garibaldi så kommer han tränga bort den andra hunden... mycket mer egennyttig, herr G.
Tyvärr har det inte löpt helt friktionsfritt att ha Sigge - bröderna har haft en del kontroverser, initierade av Sigge då han har lite väl hett temperament och framför allt är lite väl impulsiv. Garibaldi svarar inte direkt upp, vilket väl iofs är tur, men samtidigt gör det att han åker på att bli tuggad på lite då och då av Sigge och det är ju absolut inte bra. Desutom funkar Sigge inte ihop med katterna, vilket är ytterligare ett problem. Vi har lite smått börjat fundera på omplacering - numera är ju Sigge en ganska stabil hund om än inte helt lätt. Frågan är väl om det går att hitta ett bra hem till honom; han ska inte skickas runt och må dåligt, i så fall är det snällare att avliva honom, men eftersom vi är väldigt fästa vid honom så är det absolut inte ett alternativ i dagsläget.