|
| Bibbi - en trattweiler, enligt husse |
Eftersom Bibbi aldrig ska gå i avel pga. dåliga armbågar samt att hon blev hängig och trött under löpen så beslöt vi oss för att testa med att p-spruta henne. Naturligtvis förenklade p-sprutning även för oss eftersom vi har en tik och en hane, men det var inte den egentliga orsaken, eftersom Akilles inte var besvärlig när det gällde sådant. Det räckte med en tillsägelse om att Bibbi var förbjudet område för honom, sen lät han henne vara i fred, åtminstone så länge jag var hemma. När jag jobbade så fick de vara i vars ett rum. Man vill ju inte ta onödiga risker. Det finns alldeles för många blandrasvalpar som inte hittar bra hem, jag vill inte bidra till att öka antalet.
Att p-spruta har fungerat alldeles utmärkt. Man sprutar tiken första gången ca. 1 månad innan hon ska löpa, sen ger man en spruta var femte månad. Bibbi har mått väldigt bra och har inte haft några problem alls av p-sprutan. Det finns en del biverkningar. Bl.a. kan de få vita hår precis där man sticker in sprutan. Om man ställer ut sin hund och inte vill riskera något sådant så kan man ge sprutan på insidan av låret istället för i nacken. Vi gjorde det första gången eftersom veterinären tyckte att det vore klokt. Dock gjorde det tydligen ont, Bibbi ville inte alls vara med och ryckte till så att veterinären lyckades sticka sig själv i fingret! När det var dags för andra sprutan så hade jag flyttat till Linköping och den veterinär vi då besökte tyckte att det var helt OK att sätta sprutan i nackskinnet istället. Hon konstaterade att man behöver ju inte göra det onödigt jobbigt för hunden, samt att det är ganska ovanligt att det blir några vita hår.
En annan biverkning, en något värre sådan, är att hos vissa tikar riskerar man påskynda utvecklingen av juvertumörer. Om jag har förståt rätt så är det inte så att alla tikar automatiskt får juvertumörer av p-sprutor, utan de måste vara disponerade för det, vilket betyder att de kanske skulle utvecklat tumörerna även utan p-spruta. Dock påskyndar man alltså det hela. I Bibbis fall blev det tyvärr så - i slutet av förra året hittade jag en liten knöl i ett av Bibbis juver. I mitten av januari var det egentligen dags för nästa spruta, men precis som jag redan hade gissat så tyckte veterinären att det vore oklokt att fortsätta med p-sprutor nu när Bibbi redan utvecklat en tumör och det höll vi fullständigt med om. Vi diskuterade kastrering och sen pratade Martin och jag lite om det och kom fram till att det vore nog det bästa.
Sagt och gjort, jag ringde för att beställa tid. Priset var 5.000 kr på den klinik där vi vanligtvis går med hundarna. Mycket pengar, speciellt som det inte går på någon försäkring, men har man hund så får man ju vara beredd att betala för deras vård. Dock tog jag mig tid att ringa runt och kolla priset hos andra kliniker. Då visade det sig att en annan klinik i Linköping tog 2.950 kronor! Det kan man kalla skillnad. Även om vi inte vill snåla när det gäller våra djur så finns det gränser. Tid blev alltså beställd på denna andra kliniken istället.
Den 28 februari var det dags. Vi hade tid kl. 8.30 och fick en pratstund med veterinären. Hon undersökte Bibbi och konstaterade att tumören kunde de ta bort samtidigt som kastreringen. Vi fick även frågan om vi ville att de skulle röntga lungorna - om juvertumören är elakartad så sprider den sig så småningom med metastaser (dottersvulster) till lungorna. Dock tyckte hon att det inte var tvunget i detta fallet, eftersom Bibbi endast hade en liten, ganska nyligen upptäckt tumör. Anledningen till röntgen är att OM tumören spridit sig till lungorna så finns det inte så mycket att göra och då finns det ju ingen anlending att utsätta hunden för det stora ingrepp som en kastrering innebär. Vi valde att inte röntga. Tumören skulle de alltså ta bort och sen skickas den på histopatologisk undersökning, där man kan konstatera om det rör sig om en malign tumör (elakartad, dvs. cancer) eller godartad. Normalt tar man bort hela den juverdelen som tumören är belägen i, men i detta fallet var det inte möjligt, eftersom det blir ett rätt stort snitt av kastreringen och man kan inte snitta upp hundstackaren hur mycket som helst....
Efter samtalet med veterinären lämnade vi över Bibbi, som glatt traskade med veterinären utan att kasta en blick efter oss. Ibland är det skönt med en hund som älskar alla människor.
Hämtning skulle ske på kvällen, vid 18-tiden. Vi kom till kliniken och började med att betala hela kalaset. Det gick på ca. 4.300 kronor. Priset jag fått besked om tidigare gällde ju bara själva kastreringen, sen tillkom även kostnaden för borttagning av tumören samt den histopatologiska undersökningen av densamma. Nåja, inte alltför illa i alla fall.
Efter en kort stunds väntan kom så en lullig, trattförsedd dam klivande. Hon såg verkligen drogad ut! Kisade lite med ögonen, viftade på svansen och verkade må hur bra som helst. Vi fick lite instruktioner och ombads boka en tid för stygntagning ca. 10 dagar framåt i tiden. Vi fick även recept på antibiotika (Synulox) och smärtstillande (Rimadyl), samt ett papper med information om hur man sköter en hund som genomgått en stor operation.
 |
| Bibbi visar upp snittet |
Bibbi har mått väldigt bra efter ingreppet. Hon verkar inte ha haft speciellt ont, hon har velat busa och hoppa och studsa precis som vanligt, vilket vi har fått förhindra. Tratten gillar hon inte, men hon gör heller inte några försök att ta av den och hon manövrerar ganska bra runt i huset, utan att gå in i alltför mycket saker. Vi har haft av tratten lite då och då, vid rastning, utfodring och när vi har kunnat hålla ett öga på henne hela tiden.
Ett samtal till veterinären har det blivit. Vi fick besked att såret inte skulle blöda, men det droppade lite blodblandad sårvätska så fort vi hade rastat henne, detta upptäckte vi redan dagen efter operationen. Vi väntade lite för att se om det upphörde, men på lördagen kom det en rejäl skvätt - nåja, rejäl och rejäl, kanske några teskedar, men jag tog det säkra före det osäkra och ringde och frågade. Sköterskan som jag pratade med konstaterade att om det var sårvätska med blod i var det ingen fara, var det rent blod så var det inte så bra. Det viktiga är att det läker inifrån och ut, så att det inte läker utanpå och bildas en ficka innanför. I detta fallet verkar det ju fungera som det ska, så vi kunde koppla av. Alltid skönt att kunna ringa och få råd.
Det har gått en vecka och allting ser fint ut. På måndag nästa vecka ska vi ta stygnen. Sen får hon ha tratt ett par dagar till och efter det ska hon slippa det eländet och så får hon lov att röra sig lite mer, hoppa och busa lite igen. Hon gör tappra försök nu, men blir taskigt nog avbruten av oss hela tiden...
Nu är stygnen tagna. Allting har läkt fint och Bibbi mår hur bra som helst. Vi ska hålla noggrann koll på hennes juver för att se så att det inte dyker upp fler tumörer - det är tyvärr en risk för att det kommer att komma fler, men vi håller tummarna och hoppas på det bästa. Hon har blivit av med kragen vilket hon verkar rätt nöjd med.
Jag återkommer med rapporter om hon förändrar sig på något sätt efter kastreringen. Enligt veterinären blir det oftast inte så stora förändringar. En del hundar får lite förändrad pälskvalitet, pälsen blir mjukare, men det brukar tydligen mest märkas på långhåriga hundar. Ibland kan tikarna när de blir äldre få lite inkontinensproblem, dvs. att de inte riktigt kan hålla tätt, men det finns medicinering som hjälper mot det, så det ska nog inte vara något problem. Förhoppningsvis kommer Bibbi att leva och må bra i många år framöver.
Vi har än så länge inte märkt någon skillnad på Bibbi efter kastreringen. Inte heller har det dykt upp några ytterligare knölar i juvret, så med lite tur så slipper vi mer problem med tumörer... fast helt säker kan man ju inte vara. Vi känner igenom henne noggrant med jämna mellanrum, så att vi i god tid ska upptäcka om det bildas tumörer.
Bibbi bor ju numera hos Anneli men har fortfarande inga problem efter kastreringen och juvertumören har inte heller återkommit, så allting verkar mycket positivt.
Idag fick vi ett sorgligt besked. Bibbi är avlivad.... Hennes juvertumörer hade återkommit samt spritt sig till lungorna. Hon hade även ont av sina dåliga armbågar, hon hade drabbats av furunkulos samt förmodligen även av reumatism. Hon fick sluta sina dagar, inte ens 7 år fyllda.
Tillbaka