Dagbok om vardagslivet med våra hundar

Sarabi fick också leta boll i snön och till skillnad mot Chili så är hon sanslöst duktig på det - hon ger sig inte utan SKA hitta bollen och det gör hon ju också. Mycket spring i benen även hos henne, men med nosen inkopplad. Jätteroligt att se! Hon fick även springa några vändor efter bollen - jag släpper bollen på grusvägen, vi går 100 meter, sen skickar jag henne att hämta bollen. Hon var faktiskt trött efter den rundan... kanske inte så konstigt med först uppletande och sen en massa spring. ;-)

Idag har gick Martin och jag en promenad med Kenzo och Chili och sen tog jag ytterligare en sväng med Sarabi, så även idag blev det lite motion för min del, hundarna fick däremot inte göra så mycket mer än att vara lösa och springa som de själv ville. Vi råkade för övrigt ut för världens adrenalinhöjande upplevelse när vi gick med K och C... Hundarna gick väl 30-40 meter framför oss, M och jag gick och pratade och plötsligt så ser vi hur Kenzo kommer mot oss i full fart, med Chili efter. Farten var lite väl hög för att bara vara "springa och hälsa på matte och husse en sväng" och jag såg att Kenzos fokus var riktat mot något bakom oss. En snabb blick och vi insåg att en bil kommit körande och var nästan i fatt oss... typ 40-50 meter bakom oss... den hade överhuvudtaget inte hörts i snön, trots att det var alldeles vindstilla. Jag röt "hit" till hundarna när de passerade oss och de gjorde en skitsnygg tvärnit och kastade sig in till sidan och vi fick satt dem ner i kanten på vägen, sekunden efter rullade bilen förbi... puh! Nu körde de inte fort utan höll lugn hastighet och de såg ju att vi fick kontroll på hundarna hur snabbt som helst, så det var ju ingen fara så, men jäklar vilken puls vi hade sen! ;-)

Resten av rundan blev ytterst händelselös, men M och jag gick och vred på huvudet ideligen för att kolla efter fler "smygande" bilar... dock dök det inte upp någon. Det kör inte mycket trafik på den där vägen, därav att vi inte håller så extremt noga uppsikt, dessutom brukar man höra dem i god tid, i alla fall när det är så stilla som idag... men så var alltså icke fallet idag. Jaja... man ska säkert ha nån chock då och då för att hålla igång hjärtat... eller nåt. ;-)

Chili är för övrigt den som är mest vaken och lydig ute - båda grabbarna fick gå lösa eftersom man nu när det är mörkt ser på ganska långt håll när det kommer en bil. Med Chili räcker det att jag ger en låg vissling så tvärvänder han och kommer i full galopp. Kenzo är lite mer flegmatisk och blir bara lite mer uppmärksam om jag visslar - det krävs ett "Kenzo kom" med lite "hets" i rösten (så som det blir när man ser att en bil är på väg...), då snor han runt och kommer i full fart, utan att tveka. Sarabi däremot fick finna sig att gå i flexi, inte för att hon inte är lydig; hon kommer även hon i full fart om jag kallar, men ibland är hon lite väl impulsiv och hon kan gå jättefint på vänster sida om vägen, sen tar hon en tugga snö, gör ett skutt och vips är hon på höger sida av vägen... Det där blir lite väl stökigt ibland, så nu när det blåser och snöar så får hon stå ut med att gå i flexi helt enkelt, för säkerhets skull.

Träningen då... jo, det blev lite klickerträning i köket. Kenzo fick först göra sin snurr, nu kan han snurra på kommando och snurren har blivit något han tar till när han blir frustrerad och inte vet vad jag vill - det märkte jag när vi tränade lite target med en penna. Han är ju apporteringsglad och följdaktligen försöker han gärna bita i pennan istället för att nudda den med nosen. När han då inte förstod vad som blev fel så testade han att snurra... ;-)

Sarabi fick också jobba med penn-target och fast att det funkade så bra sist så försökte även hon bita i pennan idag, men hon gick snabbt över till att dutta - när det gäller klickerträning så slår hon ofta grabbarna, förmodligen eftersom hon är klickertränad nästan sedan valpstadiet. Vi jobbade även lite på balans och uthållighet - nu kunde hon sitta ganska länge vid min sida utan att försöka pipa, resa sig eller lägga sig. Bra, stadgan är något hon behöver träna mycket, i och med att hon är så intensiv och livlig.

Sen fick jag en idé - jag testade att klicka in Måns-Oskar. Vore ju lite kul att klickerträna en katt, eftersom det är ganska stor skillnad mot att jobba med en hund, tror jag i alla fall. Jag vet inte hur mycket han fattade, men godiset var gott i alla fall, tyckte han. =) Jag använde minibitar av korv samt små kattgodis med kattmynta, små platta hårda saker, lätta att dela i fyra bitar. Måns-O verkade tycka att det var en konstig, men ganska kul grej när det lät och sen kom godis. Vi får väl se om jag kommer någonvart med det. Roligt var det i alla fall. =)

Hundarna fick varsin promenad på runt en halvtimme. Eftersom stora grusvägen är den som är minst livsfarlig att gå på så får det bli en promenad längs den, då får hundarna gå i flexi tills vi kom till en avtagsväg upp i skogen, denna väg har de plogat så där är det helt okej att gå och dessutom kan man ha hundarna lösa utan att det ska behöva bli panik för att det kommer en bil.

Chili fick gå första rundan och när vi var nästan uppe vid vändplatsen på skogsvägen så fick jag syn på ett rådjur som stod på vändplatsen och åt på något. Chili och jag stod sen en stund och tittade på rådjuret som väl var ca. 70-80 meter bort. Vinden låg på från rätt håll, så rådjuret fick inte vittring av oss, däremot stod den ibland och kikade omkring sig, men vi stod helt stilla och blev inte upptäckta. Så småningom drog vi oss lugnt och försiktigt tillbaka. Chili tyckte det hela var väldigt spännande. =)

Sarabi fick gå som nästa hund och det blev samma runda som med Chili, med undantag för att vi inte gick riktigt lika nära vändplatsen denna gången, eftersom jag inte visste om rådjuret var kvar. Sist ut var Kenzo och då hade det börjat mörkna, fast det bekymrade knappast honom. Att han fick gå sist var av rent praktiska skäl - eftersom pulpan delvis ligger bar på hans skadade sporre så måste han ha bandage när vi rastar, så att han inte skär sönder pulpan på skaren, men bandaget låter han ju inte bli om jag inte är där och har koll på honom... Han få på bandage på kvällen och sen får det sitta på tills morgonen och han rör inte det alls under den tiden, trots att han är utan tratt. Men det minsta vi lämnar honom så börjar han slita bort det, trots tratten.... Igår när vi var nere och fixade med bilen så var de ensamma i kanske 20-25 minuter, Kenzo hade tratt, men när vi kom upp så hade han halvt om halvt redan slitit bort bandaget! Är vi bara i huset så rör han inte det, inte ens om han är utom synhåll, men så fort vi försvinner så är han igång...

Följdaktligen vågar jag inte lämna honom inne med bandage på, så han får gå sista rundan på kvällen och första på morgonen. Klon ser för övrigt fin ut, inga tecken på nån infektion eller så, det känns skönt.

Nu, efter ca. 90 minuters hundpromenerande, det blev väl runt 5-6 km totalt, så känner jag mig rätt mör. Det märks att det varit kass underlag ett tag; jag har inte kunnat gå mina raska promenader och det är inte så bra när jag måste skippa dem. Det märks direkt på midjemåttet och till viss del även på flåset, fast det är bättre än vikten i alla fall. Jag gick upp en del över jul, jag beslöt mig för att strunta i att vara nyttig då och ta tag i saken efter jul istället. Jag märkte under december att jag faktiskt kunde vara lite halvslarvig och ändå gå ner i vikt, förmodligen för att jag gick dessa hyfsat långa och raska promenader. Så under december blev det en del lussekatter och pepparkakor och även en del godis och ändå gick jag ner i vikt. Tur var väl det, med tanke på hur jag sen gick upp... Nå, nu hade jag alltså tänkt ta tag i det nu i januari, men det elaka vädret har lurat mig... Isbeläggningen som varit har gjort att man mer hasar sig fram än går raska promenader. Tack vare snöfallt i fredags så är det nu åter igen drägligt, om än inte perfekt, underlag och nu äntligen kan jag börja röra mig ordentligt igen.

Tyvärr är jag inte alls förtjust i att träna på gym, gå och simma och liknande, annars hade det ju varit lite lättare - då kunde man gjort något annat nu medan väglaget är kass. Men det är något jag bara vägrar att göra och jag är glad att jag i alla fall har hittat motion som jag både trivs med och som faktiskt funkar - raska promenader funkar både vinter och sommar och sen på sommaren kompletterar jag med jogging. Äta rätt är också viktigt för mig, jag mår bäst om jag avstår från socker så mycket som möjligt, GI-kost passar mig väldigt bra, men jag inser nu att ännu viktigare än kosten är faktiskt motionen. Tydligen kan jag unna mig att slarva lite med maten om jag bara rör på mig - det är ju alltid trevligt att veta, även om det inte är något jag tänker utnyttja hela tiden så kan man ju göra det någon gång då och då. =)

I övrigt har det inte hänt så mycket. Vi skulle tränat i torsdags men redan i onsdags kände jag att jag inte var sugen på det och med tanke på att det skulle bli ganska kasst väder så meddelade jag mina träningskompisar att jag tänkte skippa träningen några veckor - det får helt enkelt bli lite bättre väder innan jag har lust att åka till klubben.

Vädret ja... det har verkligen varit vinterväder. I torsdags snöade det en del och sen fortsatte det på fredagen, dessutom började det blåsa rejält också. Vägen hem från jobb gick ganska bra, även om det drev ihop en del snö på vägarna på sina ställen.

Vår infart och garageuppfart är lite dum, den sluttar en del och så är den smal, man kan bara köra upp en bil i taget och det står två rejäla stolpar nere vid infarten som tillsammans med 90 graders-svängen man måste göra, effektivt ser till att man inte har någon fart när man väl ska upp för uppfarten... Att det nu varit isgata överallt hjälper ju inte till dirkt. Så i fredags när vi kom hem så kom vi bara precis innanför stolparna, sen tog det stopp. Nå, bilen stod ju inte i vägen för någon så den fick stå kvar där.

Under fredag kväll och natten till lördag rasade det ner en hel del snö samtidigt som det blåste rejält. Så lördag morgon hade vi på vissa ställen 30-40 cm snö och på vissa ställen var det totalt rensopat så att man såg isen. "Stora" grusvägen var dock skyddad av skogen - för en gångs skull blåste det från det håll där skogen faktiskt skyddar - och tack vare snön som blivit rejält tilltryckt av diverse fordon så kunde man plötsligt gå ganska normalt, dvs. hålla en hyfsat rask promenadtakt. Underbart! Martin, som gick lilla vägen med C och S, var inte lika nöjd - där var ömsom drivor, ömsom blankis...

Tack vare det ganska fina väglaget på stora grusvägen så har hundarna i helgen fått längre promenader än på länge. På lördagmorgonen såg Kenzo och jag för övrigt en räv - den kom travande mot på vägen, ca. 75 meter bort. Sen vek den upp i skogen och försvann och Kenzo blev mycket besviken - han är alltid så nyfiken på alla djur och skulle nog gärna kollat in räven närmare. I hans fall är det faktiskt inte något jaktintresse, utan ren nyfikenhet och hade räven stannat kvar hade Kenzo säkert försökt gå fram och hälsa och leka. Det är nog en av hans bästa egenskaper, att han är så otroligt vänligt inställd mot allt och alla. =)

Igår var det inte så farligt kallt, runt -10 som lägst. Dock föll det under kvällen och i morse blev jag fundersam när jag gick upp och såg att det var -11 grader på den termometer som sitter på solsidan, visserligen uppe under takskägget men ändå. En titt på värmepumpen visade att det på norrsidan var -18... *hutter* Det var dock hyfsat skönt att promenera en sväng, då solen lyste för fullt.

Däremot fick vi problem pga. kylan - vår Volvo, som vi tyckte hade stått bra nere innanför stolparna, visade sig helt ovillig att starta... Vi har haft problem med den tidigare när det varit så här kallt, det är något i motorn som fryser och bilen bara tvärvägrar att starta. Nå, vi har ju även Chryslern (vi har förstås även Saab:en och Audi:n men de är tyvärr inte i körbart skick just nu...) och den startade snällt när vi testade, men.... Volvon stod ju i vägen! Jaha... vad gör man? Det hela slutade med att vi fick be grannen om hjälp så att vi kunde knuffa ut Volvon och ställa den i kanten av vägen utanför bondens lada. Vi försökte först knuffa den själva men det blev för tungt och underlaget var glashalt... vi fick överhuvudtaget inte bilen att röra sig. När vi sen fick hjälp av vår snälla granne så gick det bättre och nu är bilen ur vägen. Den startar säkert när det blir lite mindre kallt, så den får stå där så länge. Ibland blir man lite trött...

På tal om saker som inte sköter sig så är vi allt annat än nöjda med vår värmpepump. Själva pumpen är det egentligen inget fel på, men styrprogrammet däremot.... undrar om det är skrivet av en komplett idiot? Hur vi än ställer in skiten så får vi antingen bara 18.2 grader i vardagsrummet (där inomhussensorn sitter) eller så drar den på elpatronen varenda gång den går.... Det är bara att välja. Just nu får vi stå ut med att det är lite väl svalt, hellre det än att den kör el hela tiden. Men det är otroligt irriterande! Så jag kan ju varna ifall någon ens funderar på att köpa en IVT 495 Twin (kombinerad luft- och bergvärmepump) - GÖR INTE DET! Inte heller har den lokala IVT-representanten varit något vidare att ha att göra med. Mycket irriterande. Det är ju trots allt en ganska dyr investering man gör, runt 100.000 kostade det inklusive borrningen, och då vill man ju spara in lite pengar på elförbrukningen. Det gör vi i och för sig, men då jämför jag med den gamla pannan som var trasig och enbart körde på elpatronen.... Så som pumpen går idag så drar den nog betydligt mer el än vad den skulle behöva göra - den kan stå stilla långa stunder och sen plötsligt kommer den på att det kanske behövs värme och då drar den på med både kompressor och tillskottsel. Att den gör det när det är -15 grader är väl helt okej och säkert helt korrekt - att den gör det när det är -1 grad är banne mig totalt jävla idiotiskt.

Så nu vet ni det. Hoppas ni som läser det här har haft en bättre helg vad avser bilar och annat.

Jag la i alla fall ett nytt bandage med nyinköpt självhäftande linda och kompress och sen fick det sitta på när jag rastade samt under natten till idag. Han fick naturligtvis även ha tratt och allting gick bra, han rörde inte bandaget. Dum som man är så trodde jag att då var det nog ok; att gårdagens händelse var pga. att bandaget inte blivit sittande kvar. Men icke... ikväll när vi kom hem så hade han fått bort bandage och kompress och tydligen ätit upp dem! Önskar att han bara slet bort det och lät det vara, men nej, han måste äta upp dem också. Nu är jag ju förstås lite orolig över hur han kommer att må av att äta ett klisterbandage... Jäkla hund!

Till råga på allt så var Chili väldigt trött ikväll. Han var hur pigg som helst innan rastningen men när han fått gå sin promenad och ätit sin mat (han åt bra och verkade lika hungrig som vanligt) så somnade han i soffan och verkade helt utslagen.... Han har ju bara gått i hundgården som vanligt idag så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Vi tempade i alla fall honom för säkerhets skull, men 38.1 är ju ingen feber, så jag vet inte vad jag ska tro.

Ibland är det faktiskt lite tröttsamt att vara hundägare...

Vädret är för övrigt inget vidare. I morse var det fruktansvärt halt då det hade kommit underkylt regn. Lite senare övergick det i snö och sen har det snöat hela dagen och nu ikväll har vi nog fått si så där 2-3 cm och tydligen ska det komma upp emot 20 cm i morgon... Nu döljs all is alltså av snö... helläskigt! Å andra sidan så har ju snön "fastnat" lite i isen så det är faktiskt inte riktigt lika halt. Får vi lite mer snö och de sen plogar och kör på snön så kommer det att bli ett riktigt bra underlag - så blev det runt jul, när snön först töade bort mellan 23:e och julafton, sen frös det på och blev snorhalt och sen kom det snö som packade sig och efter nån vecka hade vi riktigt fint underlag.

Hittills har i alla fall vintern varit bland de sämre sedan jag flyttade upp hit - inte mycket snö och dessutom dessa töväder emellanåt som gjort att det blivit massor av is. Inte kul alls, jag som i vanliga fall är väldigt glad för vintern. Jaja. =(

Nu håller vi tummarna för att Kenzo inte blir sjuk av bandaget han ätit och att Chili bara var trött och inte håller på att bli sjuk! Mycket på en gång... typiskt. Så, nu har jag beklagat mig lite, nu ska jag nog sova. ;-)

Jag rusade efter bomull och sen fick M sitta och trycka mot pulpan en stund så det lugnade sig med blödningen, därefter flyttade vi in Kenzo i köket och jag undersökte lite närmare. I princip hela klokapseln, med undantag för en liten flisa ovanpå pulpan, hade slitits bort och satt bara fast i en liten bit i ena kanten. Så jag fick fram klotången och klippte bort kapseln - försiktigt, så att jag inte skadade pulpan. Nu blödde det nästan inte alls och vi kom fram till att vi nog inte behövde åka in till veterinären med det - i och med att Kenzo så effektivt lyckats slita bort hela klokapseln så var det ju inte mycket kvar att ta bort.... dessutom brukar det läka ganska fint just när det är sporren, i och med att den inte kommer i kontakt med marken hela tiden.

Tyvärr var det lite skralt med bra bandage och kompresser hemma, men vi fixade ändå till ett hyfsat bandage och så får det bli bättre fixat ikväll när vi varit och handlat kompresser och elastiskt självhäftande bandage.

Stackars Kenzo, han som verkligen AVSKYR att vara skadad... Å andra sidan är han så otroligt lätt att hantera. I början låg han med svansen mellan benen, men efter en stund så slappnade han av och man får ju hantera honom precis hur som helst hela tiden, även när han tycker att det är läskigt. Världens snällaste hund, faktiskt. Mattes guldhjärta... tycker så synd om honom. Nu ska han behöva gå med tratt igen.... tröttsamt. =(

Lustigt egentligen, alla som inte har beauceron frågar jämnt om de inte skadar sina baksporrar, men det händer ju aldrig.... det är bara de eländiga framsporrarna som de skadar. Baksporrarna är mycket mer elastiska och rörliga och verkar inte alls lika lätta att skada.

Med Chili beslöt jag att träna utgångsposition och det visade sig vara bra - jag insåg att jag nästan bara tränat saker med honom i position framför mig när vi tränat på det här sättet. Till skillnad mot Sarabi, som direkt testar utgångspositionen om hon inte kommer på något annat som funkar, så fattade Chili nada... han bara stod och stirrade, sen började han vandra runt i köket och letade efter något, förmodligen försökte han hitta något att apportera eller så... typ något gammalt invant moment. Jag fick helt enkelt tänka till lite och "backa bandet" och börja klicka honom när han redan satt i utgångsposition dit han kommit med hjälp av mig. Det tog låång tid för honom att begripa, men sista passet så började han äntligen inse att det nog var smart att testa just utgångspositionen. Men jisses så trött han blev! Han som gärna varvar upp mer och mer under träningen och piper och har sig, idag stod han rätt upp och ner och tänkte och tänkte och efter träningen så däckade han i sängen och var helt slut. Jobbigt att använda huvudet tyckte han, lille gubben. =) Säkert var det här väldigt nyttigt för honom.

Sarabi då, ja... med henne tränade jag först stabila, frivilliga kvarligganden. Hon är mycket duktig på att ligga även när jag lockar med godis, även om hon ibland glömmer sig precis i början när hon är lite väl uppvarvad. Första passet jobbade vi alltså med ligg och ligg kvar, men andra och tredje passet beslöt jag att jobba med lite lugn, balans och uthållighet istället, i och med att hon varvar upp så. Hon kommer t.ex. snyggt in i utgångsposition, men kommer det inte ett klick ganska snabbt sen så börjar hon gnälla och byter position, flyttar sig lite mer rätt, lägger sig, skäller eller något annat. Dock gick det snabbt för henne att inse att hon skulle vara lugn och balanserad och vänta lite. Det strulade lite i början eftersom jag satte kriterierna för högt, dvs. jag väntade för länge, men när jag rättade till det så blev det bra och sen gick det ganska lätt att öka på tiden.

Alla tre hundarna verkade nöjda efter träningen, kul. =)

Att jag sen frös och svettades om vartannat gjorde ju inte det hela bättre. Jaja, jag överlever, måste bara beklaga mig lite. Har tillbringat dagen med att ligga och omväxlande läsa och sova, med två beauceronpojkar tätt intill mig. Mysigt, om det inte vore för att jag inte mår bra förstås. Ikväll kommer husse hem, skönt, han är efterlängtad av oss alla!

Det visade sig att om underlaget var lite småhalt på morgonen så var det ännu värre på kvällen. Först blev det en sväng med K och C på lilla vägen, sen en sväng med S på stora vägen. Jag vet inte riktigt vilken väg som var sämst... på lilla vägen var det en smal grusremsa i mitten som man kunde gå på, oftast i alla fall - ibland var den dock istäckt. På stora vägen var det på vissa ställen helt rent från is så man gick på ren grus, men sen var det andra ställen som det var ren is på.

Tekniken är att ta sig fram genom att hasa fötterna - då har man inte en fot i luften om man halkar med den andra. Det ser dock inte så elegant ut och det är absolut inte bekvämt och det går dessutom långsamt, men skit samma, bara man inte bryter några armar eller ben.

För att hundstackarna skulle få göra något kul så blev det lite träning inomhus på kvällen. Jag började dock med kloklippning eftersom jag såg att deras klor var mer än lovligt långa... till och med Kenzo behövde få sina klor klippta, i vanliga fall tar jag ofta bara hans sporrar, för han sliter sina klor mer än vad de andra två gör. Men nu när det varit snö så slits ju inte klorna så det blev en rejäl klippning av alla tre och så fick jag ju dammsugit köket på köpet. ;-)

Därefter blev det i alla fall lite träning. Jag beslöt mig för att testa att shejpa en snurr med Kenzo - han är den som är sämst på att själv testa beteenden och han kan behöva lite uppmuntran med det. Både Chili och Sarabi är livligare och har mindre tålamod, därför har de inte tid att vänta i evighet, Kenzo däremot hade som människa varit utmärkt som tränare för han har hur mycket tålamod och uthållighet som helst... ;-) Han sätter sig ner framför mig och sen väntar han tålmodigt på att jag ska tala om vad han ska göra - så brukar vi ju göra, tycker han.

Nå, han har blivit bättre på att testa själv. Idag gick det hur smidigt som helst, jag började med att klicka när han vred på huvudet åt höger. I början fattade han ingenting, han försökte vinka, skälla, sätt sig fot etc. Så han var ovanligt aktiv med att testa, men det gav ju ingen utdelning. Då testade han att sitta framför mig och bara vänta, till slut la han sig ner med huvudet på tassarna... Man ska ju inte tolka det här som att han är ointresserad, absolut inte, utan det är bara typiskt Kenzos sätt att förhålla sig till livet - händer det inget så behöver man ju inte hetsa upp sig utan då kopplar man av. =) En bra egenskap, men kanske inte i just det här läget...

Lite hjälp fick jag ge honom; inte med själva snurren men med att komma igång. Men det behövdes bara första passet, sen började han själv agera mer. Andra passet kom han på att jag ju ville att han skulle vrida sig runt och i slutet på det passet snurrade han faktiskt, även om han såg lite vilsen ut ibland. Han provade lite andra saker ibland också, bara för att han inte var säker - han stängde diskmaskinsluckan som stod på glänt (han har ju fått en del nos-target-träning tidigare), han testade att använda sin tallrik (ja, han äter på tallrik, han gillar inte matskålar...) som tass-target och lite såna saker. ;-)

Men tredje passet (jag körde 3-4 minuter med varje hund) så hade vi faktiskt shejpat in en snurr! Så himla häftigt, första gången jag verkligen shejpar ett helt moment. Kenzo är så otroligt rolig att jobba med just för att han är så smart; jag såg att han verkligen tänkte till vad jag ville att han skulle göra. I början, när han insåg att jag nog ville att han skulle vända sig lite åt höger, så flyttade han höger tass och vred huvudet åt höger, sen snodde han snabbt runt och kollade på mig som för att säga "Var det så det skulle vara?". Jag fick vara snabb och klicka innan han vände tilbaka och kollade på mig.. ;-)

Chili fick först jobba på snabba frivilliga lägganden framför mig, därefter testade vi lite target - beröra en penna med nosen. Detta har vi ju jobbat med en del tidigare och det kom han ihåg. Men han blir så entusiastisk och då går han upp i varv och piper och går på. Dessutom så försökte han bita i pennan i början, förmodligen pga. apporteringsträningen, som vi gjort på liknande sätt. Men det gav ju ingen utdelning utan till slut insåg han att han skulle nosa försiktigt på pennspetsen, först då blev det klick och godis. =)

Med Sarabi jobbade jag med att hon skulle hålla positionen i ligg även efter att jag klickat, och så småningom också när jag höll en godis framför henne och lockade. Hon har blivit jäkligt duktig på sånt, hon stirrar på mig och låtsas inte ens om godiset. Ser helkul ut. =) Hon fick även jobba lite med sättande från ligg och stå - från ligg går det jättebra, men från stå är det lite svårare tycker hon. En del utgångsposition jobbade vi också med, det har vi nog slarvat lite med ett tag och det märktes direkt. Ska börja säkra det sen genom att locka med godis där också, men först får vi jobba upp viljan att snabbt komma i utgångsposition.

Sista passet med Sarabi så började jag testa target med pennan. Hon har aldrig provat det här innan och i början behandlade hon det som om det vore godis jag lockade med - hon ignorerade alltså pennan stenhårt. Men så småningom blev hon frustrerad när det inte kom något klick, så till slut, efter att ha testat lite andra beteenden, så slängde hon en snabb blick mot pennan och jag var som tur vaken och klickade precis rätt. Efter det var det ganska enkelt och nån minut senare hade hon lärt sig att dutta på pennan med nosen. Där avslutade vi för dagen.

Skönt att ha fått tränat lite, det tror jag även hundarna tyckte. =)

På eftermiddagen tog jag ut en timmes komptid och kunde alltså gå hem redan halv tre, det var skönt att komma hem och rasta medan det var ljust, men det uppvägde faktiskt inte att behöva gå upp fem på morgonen... ;-) 4 h sömn var ju också alldeles för lite och jag var så trött när jag körde hem att det sved i ögonen.

Egentligen skulle jag träffa mina träningskompisar och träna lite, men eftersom jag var så himla trött och vädret var uselt - blåsigt och otrevligt, nollgradigt och halt som f-n på småvägarna - så valde jag att skippa träningen. La mig och läste istället, somnade med huvudet i boken... ;-)

Ikväll när vi kom hem var det kallt, -11 grader uppe vid huset, vilket brukar betyda ytterligare nån grad nere på vägen - huset värmer ju lite och sen ligger skogen nära och skyddar, så vi brukar ha några grader "varmare" uppe vid huset. Martin tog K och C på en promenad längs lilla vägen och jag tog Sarabi i flexi längs stora vägen. Vi gick ca. 3 km, lite kallt var det i början men sen blev det riktigt skönt när jag hade promenerat upp lite värme så att säga. Vägen blir ju sträv och fin när det är så kallt, så nån risk att halka är det inte utan jag kunde hålla ett ganska raskt tempo - det kan behövas nu efter jul kan jag säga... =(

En grannes (eftersom vi bor som vi gör på landet så betyder i det här fallet "granne" = en som bor ca. 1 km från oss...) hund stod och tokskällde under nästan hela vår runda. Tröttsamt; det är en mental katastrof till hund som står och vakt-skäller på allt och inget. Sarabi är ju lite försiktig med främmande hundar och ett sånt här skällande tycker hon är liiite läskigt, så hon höll en koll mot deras hus och när vi närmade oss så blev hon plötsligt på helspänn - hon hade upptäckt deras bil som stod parkerad ute vid stora vägen (eftersom de inte kunde köra in på sin infartsväg då det var för mycket snö och vägen är urusel...). Hon fnös och smågruffade och gick en stor omväg runt bilen, för att sen inse att det var en bil, då avreagerade hon direkt. En bit längre fram vände vi och gick hemåt igen och då var hon totalt ointresserad av bilen när vi passerade den.

Hennes reaktioner följer verkligen hennes temperament - hon är livlig och intesiv som bara den och hennes reaktioner är snabba och direkta, blir hon rädd så blir hon rejält rädd, blir hon glad så blir hon översvallande. Men lika snabbt som hon t.ex. blir rädd så kan hon avreagera om hon bara upptäcker att det inte är något farligt. Problemet är väl att hon brister i sin dådkraft och därför tar det tid för henne att lösa situationerna.

Men hon är inte superfeg och sätter svansen mellan benen och försöker fly om det är något lite läskigt - på vägen förbi huset där hunden stod och gapade så lät det plötsligt som att hunden kom närmare. Min första tanke var att hundeländet slitit sig och kom farande (det har hänt förut...) men det lät inte riktigt så, för skallen kom inte närmare fullt så snabbt som de borde gjort då. Jag gissar mer på att någon gick med hunden längs uppfarten från huset upp mot vägen - jag tyckte jag såg något som rörde sig där. Sarabi uppfattade också det och hon fick upp ragg och sen åkte svansen spikrakt upp och så blängde hon mot uppfartsvägen. Det hände ju inte mer och då struntade hon ganska snart i det och när hon slöt upp vid min sida istället och gick med kontakt så belönade jag henne för det. Hon har faktiskt blivit mer balanserad, vilket känns bra.

Just ja, på tal om att gå i flexi med Sarabi så skrev jag ju att hon var ganska hopplös med det, trots att hon går så bra i vanligt koppel. Jag har försökt samma metod, dvs. stanna så att hon inte får komma framåt, när hon drar i flexit, men kanske är det för att hon kommer för långt ifrån mig för att koppla ihop det. Jag vet inte, men det har i alla fall inte funkat alls och att gå med henne i flexi när det är halt har varit halvt livsfarligt eftersom hon dragit på i trav eller kort galopp och sen har det tagit tvärstopp när hon kommit längst ut i kopplet. Nu har hon inte så stor fart att hon gör sig själv illa, men går man på en hal väg och hon gör så där så är risken alldeles för stor att jag gör mig illa... Lite fånigt är det att den hund som väger minst är den som är farligast att gå med i flexi.... Kenzo går som den guldhund han är och Chili går ganska långsamt ut i slutet på kopplet, sen kan han ligga på och dra lite där, men det blir inga tokryck som med Sarabi och det är ganska lätt att få honom att sluta dra just genom att stanna några gånger eller helt enkelt bara säga till honom att ge f-n i att dra. ;-)

Men så tröttnade jag härom dagen på Sarabis våldsamma framfart i flexit, så jag satte på henne stryphalsband... något som hon väl har testat typ en eller två gånger tidigare. Hon gjorde som vanligt och drog iväg, sen tog linan slut och det lät "yipp" från henne - sen kunde hon plötsligt gå i flexi! ;-) Lite elakt kanske men jag tröttnade faktiskt. Jag sa inte ett ljud utan hon fick själv lösa det hela och nu går hon riktigt bra. Någon gång till har hon glömt av sig och dragit iväg lite men inte alls lika mycket och nu går hon jättefint, stannar när det är typ 1-2 meter kvar av linan och är överlag mycket trevligare att ha i flexi. =)

Brrr... när jag släppte ut hundarn för sista "kvällskissen", vid 23-tiden, så var det -13.5 grader... *hutter* Och jag som tyckte att jag hade läst att det skulle bli plusgrader imorgon? Kändes inte så nu i alla fall....

Kenzo är bara så himla säker - en gång hamnade bollen i lite djupare snö och då fick han kämpa lite, resterande gånger kutade han ut, pejlade in bollen, tog den och kom in och fick sitt godis... löjligt enkelt. ;-) Lite jobbigare blev det för Chili, som lägger för mycket energi på själva springandet och Sarabi, som letar väldigt intensivt men som ännu inte riktigt lärt sig strukturera upp det hela. Men det jag tror att det blev en bra aktivering för alla tre i alla fall. Några gånger fick Kenzo rycka in och leta upp bollen när de andra inte hittade den... guldhund! =)

Avslutningsvis kastade vi ut bollen på ett fält och så fick Sabbi ta den och sen var jakten igång - bästa sättet att få dem att springa rejält själva är att ge Sarabi ett föremål och sen låta pojkarna jaga henne... ;-) Har hon inget i munnen så blir hon så ettrig och biter och sliter i de andra hela tiden, vilket gör att det blir mer brottning än jaktlekar, men när hon har ett föremål, ja då jäklar springer hon. Kenzo och Chili var dock inte dumma - de turades om att jaga henne, det såg nästan ut som att den som jagade henne försökte driva henne mot den andra, sen när hund nr 1 var trött tog nr 2 över en stund... Smarta båssar! Fast det var nog Sarabi som allra mest behövde springa av sig, med Chili som god tvåa, så det hela blev ganska bra. =)

Kenzo har mer behov av mental aktivering, jämfört med de andra två. Han har under några dagar nu apporterat våra sandaler när han börjat få tråkigt - han vet precis hur man gör för att få godis och utnyttjar det till max. Tog man emot en sandal, sa tack och gav en bit godis (vad som råkade finnas på soffbordet för tillfället, typ en bit kex, ett hörn av en pepparkaka eller en bit fläsksvål t.ex.) så hämtade han raskt nästa sandal. När man sen tog emot den så tog han åter upp sandal nr. 1 igen.... Jag försökte stoppa det hela genom att lägga sandalerna på hyllan under bordet - heh... det var väl ingen match för en smart grabb som Kenzo - fånigt av matte att ens tro det.;-) När Martin försökte gömma sina genom att lägga dem mellan sig och armstödet på soffan så blev det nästan dragkamp istället... ;-)

Och ifall någon nu undrar - jodå, vi kan helt enkelt säga till Kenzo att det räcker och be honom gå och lägga sig. Men han är så rolig och det blir ju faktiskt lite aktivering av det hela när han håller på så där. =)

Först ut var Therese och Zatoya. Efter en lång och precis som hos oss ganska inaktiv ledighet trodde vi väl nästan att Z skulle vara lite stökig i fria följet, men icke - några fnysningar kom det när hon varvade upp lite mycket vid språngmarschen men i övrigt helt tyst! Lysande! Även de andra momenten som de körde gick fint, så det blev en snabb och bra träning.

Lisa och Oliver körde bara rutan och dirigeringsapporteringen och båda momenten gick bra, speciellt dir.app. som var klockren, hur snyggt som helst!

Jag valde att köra igenom Chili i fritt följ, rutan, inkallning med stå och ligg, läggande under gång och apportering. Fria följet var bra, förutom vänster om halt, där han kom något långt fram hela tiden. Rutan - sist vi tränade så kunde han inte ens gå in i rutan från 3-4 meters håll, trots musmatta som target. Idag skickade jag honom från ca. 15-20 meters håll, perfekt rakt in i rutan, trampade på target:en och jag klickade och sprang in och belönade. Hur bra som helst. Snacka om att vila sig i form... ;-)

Läggandet var ganska bra, dock lite segt med rumpan - jag tror han blivit lite förvirrad av att vi nu börjat köra läggande som i lydnadsklass 3, dvs. att jag springer ifrån honom, därav att han blir lite tveksam. Inkallningen var inte så snygg - långsamt ställande och läggande. Vi gjorde om och jag hjälpte med handtecken och då gick det bättre. Märks att det varit träningsuppehåll ett tag... Avslutade med apportering som var bra; han landar inte längre på apporten och det är ju ett framsteg. ;-) Dessutom släpper han inte den halvvägs in heller, som han hade för vana ett tag. Förmodligen hjälpte det att jag började klicka och belöna precis när han kom in till min sida med apporten.

Vi avslutade den gemensamma träningen och sen hämtade jag Kenzo och tränade lite fritt följ först - bra, fin position och nu funkar det att belöna bakifrån, förmodligen för att jag även sticker fram godiset utifrån (dvs. på Kenzos vänstra sida) - han börjar direkt tänka på att belöningen kommer bakifrån och drar då bak sin position. Tidigare när jag försökt det här så har jag belönat nära mitt ben, alltså på Kenzos högra sida och då fick jag inte honom att tänka bakåt på samma sätt, men nu gjorde jag som jag gör med Chili och det fick direkt effekt. Trevligt. :-)

Sen testade vi rutan lite. Att bara skicka honom rakt in utan sändande till konen gick hur bra som helst. Men när jag sen testade att skicka till konen först, ja då blir det fel i rutan sen - då går han och ställer sig vid en kon.... Jag har ju tidigare testat att skicka in honom i rutan från kort håll och klicka och belöna när han hamnar i mitten, men det verkar inte som att han kopplar ihop det med när jag sänder till rutan via konen... Så idag testade jag istället att låta honom gå fel och så upprepade jag bara "rutan" i vanlig, lite uppmuntrande ton. Han gick vidare till nästa kon, men ingen utdelning där heller, utan fortsatte då till kon nr. 3. Men det gjorde ju heller ingen nytta så då vimsade han runt och gick sen in och ställde sig i mitten! Klick och mycket tjo och tjim från min sida, jag sprang ut och belönade och busade och gjorde det till en rejäl belöning, så han verkligen skulle inse att det var rätt. Testade några gånger till och jag tycker att han gick kortare och kortare tid mellan konerna, sista gången gick han till två koner och gick sen in i mitten. Tja... det här momentet har vi fått så fel det bara kan gå, så skulle vi testa något som inte funkar så gör väl inte det så mycket.

Lite funderingar har jag på om jag borde bakåtkedja momentet istället.... hmm... jag får fundera på det.

Sist ut var Sarabi, vid det här laget ganska varvad och sugen på att göra något. Nu var vi fyra stycken på planen samtidigt (de har plogat upp ca. 1/3 av den vanliga planen så det är inte jättegott om plats, men det funkar). Jag höll mig längst upp i ena kanten och beslöt mig för att jobba på att hon frivilligt skulle välja att hålla kontakt med mig istället för att titta på allt annat.

Insåg snabbt att godisbelöning inte räckte till, utan det fick bli kamp med snörbollen istället - bollen ligger mycket högre upp på "belöningsskalan" än godis enligt Sarabi och det är ju det som är det viktiga. I början var hon väldigt splittrad och någon gång fick jag faktiskt stoppa henne när hon såg ut som att hon tänkte promenera iväg ner mot de andra hundarna, men så småningom ökade intresset för att hålla kontakt med mig. Vi jobbade med fritt följ, där hon självmant fick sluta upp vid sidan, gå några meter och så klickade jag och belönade med bollen. Även en del läggande framför mig, där jag även avlägsnade mig från henne, helt utan kommando, hon låg alltså helt på frivillig basis. Funkade jättebra!

Tror helt klart att såna här övningar är nyttiga för henne - hon är jäkligt nyfiken och vill ha koll på allting samtidigt och visserligen kan jag helt enkelt kräva att hon ska lyssna på mig och då gör hon det, utan problem, men det känns som att det blir mycket bättre om hon självmant väljer att kontakten med mig är roligare. Kul när det funkar som man hoppades.

Avslutade med en promenad med K och C (Sarabi hade fått en promenad innan jag började träna, då jag kände att hon var lite väl laddad och kunde behöva röra sig lite innan vi gick in och försökte jobba koncentrerat) och åkte sen hem. Kändes som en helt okej träning idag, speciellt med tanke på att det var några veckor sedan sist....

En sumering av året 2005 får väl bli att det inte var något helt lysande år, men ett år som ändå hade sina toppar, såväl som dalar. Om man ska räkna upp några så kan det nog se ut så här:

Bra: