Akilles

880301 - 000613

Akilles, bilden tagen gissningsvis 1995 eller så..

Hans fulla namn var Odyséen's Akilles, uppfödd av kennel Odyséen's i Åstorp några mil utanför Helsingborg.

Akilles fick jag när han var 2 år. Han blev snabbt "min" hund och den bästa vän man kan tänka sig. Vi gjorde aldrig några insatser på tävlingsbanan, mina tävlingsnerver är urdåliga och Akilles var inte precis vad man kan benämna som arbetsvillig. Men smart var han och en underbar hund på alla möjliga sätt.

När jag träffade Martin så var det inte bara jag som fastnade för honom, även Akilles kom fram till att "det här är min husse!". Det var rätt kul, Akilles som alltid tidigare funnits där jag var höll sig nu till husse istället. Han stressade upp sig rätt bra på vägen upp till Linköping de helger vi körde upp, däremot på nervägen till Helsingborg sov han som en stock hela tiden.

Under våren -00 började vi inse att Akilles var riktigt gammal. Han fyllde 12 år den 1 mars och hade fått en del krämpor. Hans armbåge hade gett honom problem under flera år, men hölls i hyfsat skick genom användande av Biosynov. Han fick även tillbaka sina cirkumanalfistlar, som han inte haft besvär av sedan -92. Dock gjorde en låg dos kortison och penicillin att han fortfarande mådde bra. Han började visa tecken på dåliga rygg- och bakbensmuskler, blev vingligare, men kunde fortfarande hoppa in i bilen själv!

Konstigt nog höll han sig riktigt pigg och klarade av inflyttningsfesten utan problem, vi hade varit rädda för att han skulle ta ut sig helt, men det gick jättebra. Han var lika pigg dagen efter som han varit under kvällen. Helgen därpå, när jag fyllde år, kom min mor upp och hälsade på. På tisdagen den 13 juni skulle mor åka hem. Under natten, vid 1-tiden, vaknade jag av att Akilles satt upp och flåsade. Martin var ute med honom, för vi trodde att han möjligtvis hade druckit för mycket vatten (kortisonet gjorde att han kissade rätt mycket) men han bara vankade på utan att göra något. Senare på morgonen (vid 4-tiden) var jag ute med honom men han var inte alls som vanligt, utan verkade inte alls må bra. På morgonen tog Martin den vanliga morgonrundan med båda hundarna och när han kom in igen var han helt förtvivlad och sa att nu var det nog slut, för det var inte den hund vi var vana vid att se...

Akilles ratade även frukosten, vilket var första gången och det stod helt klart att han inte mådde bra. Martin skulle åka till Stockholm, men flyttade resan till dagen efter och vi ringde våra respektive jobb och meddelade att vi tog en ledig dag. Sen skjutsade vi mor till stationen och åkte sedan vidare till Jägarvallens djursjukhus för att beställa en tid för avlivning. Vi fick tid någon timme senare och åkte hem för att sätta buren i bilen (den hade varit urplockad då vi var på väg att byta bil).

Så fick Akilles göra sista resan i sin älskade bil. Allting gick lugnt och fint till på djursjukhuset, veterinären misstänkte, precis som vi, att det var testikeltumören som vridit sig och som orsakade smärta. Inte mycket att göra, Akilles hade haft en långt och rikt liv, nu var det slut. Men så jobbigt... vi var båda helt förtvivlade.

Fortfarande gör det ont i mig när jag tänker på det, jag saknar ibland den hunden så att jag inte vet var jag ska bli av, men jag försöker tänka på alla de år jag fick tillsammans med honom. Han var min allra bästa vän, fanns alltid där när jag behövde honom. Jag kände mig aldrig helt ensam när jag hade honom.

Jag får säkert chansen att ha många fina hundar i fortsättningen, men någon Akilles kommer det aldrig att finnas igen. Tack för alla år du gav mig.

Bilder finns här i Galleriet.