Så bortskämd man blir när man alltid har haft hundar med medfött föremålintresse. När man så plötsligt står där med en hund som tycker att föremål är nästan helt ointressanta, vad gör man då?
När vi köpte Isse så fick vi veta att han inte var så intresserad av föremål. Han kunde tänkas dra lite smått i ett rep, eller gnaga lite på en pinne, men det var ungefär allt. Det brydde jag mig inte så mycket om, det kan vi jobba med senare, tänkte jag.
Efter ett par månader av ganska mycket jobb, det är inte helt enkelt att ta en omplaceringshund alla gånger, så började jag fundera lite på det där med föremål. Isse visade nästan inget intresse för boll, kamprulle, rep etc. Hur gör man då? Jag vill gärna ha fram intresset eftersom det är bra att kunna aktivera hunden med uppletandeövningar, samt att jag hade så smått börjat spåra och eftersom det gick jättebra, han är verkligen intresserad av spår, så ville jag så småningom kunna ha pinnar i spåret. Jag visste alltså hur jag ville ha det, men frågan var: hur komma dit?
Efter lite funderingar gjorde jag som så att jag valde ett föremål som jag hoppades skulle vara lagom trevligt för en hund - nämligen en kamprulle i läder (bild kommer). "Beväpnad" med denna och en laddning köttbullar i mindre bitar satte jag mig på en stol i köket och kallade på Isse. Han kom travande och insåg att det luktade gott hos mig. Satte sig framför mig och ville ha köttbulle. Nu gjorde jag så att jag med ena handen höll kamprullen framför nosen på honom och i den andra handen höll jag köttbullsbiten, så att kamprullen kom mellan Isse och köttbullen. Hans naturliga reaktion var ju att puffa undan rullen för att komma åt godiset och när han gjorde det fick han köttbullen. Så höll vi på några gånger och sen avslutade jag för den dagen.
Vid nästa träningstillfälle fick han puffa undan rullen några gånger, sen höjde jag kraven och han var tvungen att bita tag om rullen. Det dröjde lite innan han fattade vad han skulle göra, men tillslut så tog han ett snabbt litet tag om den och släppte direkt igen - då var jag kvick med belöningen! Det som är tacksamt med Isse är att han lär sig snabbt, det tog inte lång tid för honom att begripa att för att få godis var han tvungen att bita om rullen.
Vi körde så några träningsomgångar, sen ökade jag svårighetsgraden igen, genom att inte ge honom godiset direkt när han bet om rullen och släppte. Nu blev han lite tveksam och fundersam, man såg riktigt hur han funderade. På försök bet han tillslut om rullen igen, släppte den, tittade på mig, bet om rullen igen och höll den lite längre - gissa om jag var snabb med att berömma och ge godis då! Nu körde vi så ett tag och han kunde hålla om rullen fyra-fem sekunder innan godiset kom.
Nästa steg var att han fick ta rullen ur mitt knä, vilket han gjorde, han plockade snällt upp den och sen släppte han den. Nåja, det fick duga, inte så ila bara det. Sen gick jag vidare och lät honom plocka upp den från golvet precis nedanför stolen och så småningom fick han ta den när den låg någon meter från stolen. Allt detta gick bra, men han tog rullen, bar fram den till mig och sen spottade han ut den innan jag hann ta den eller innan han kom ända fram till mig. Fundera, fundera. Gjorde ett försök med att få honom att hålla fast den, men då tyckte han det var otäckt och jobbigt och jag ville förknippa rullen enbart med positiva saker, så det experimentet avbröts.
Efter ytterligare lite funderingar beslöt jag mig för att byta metod och gå över till att lära honom kommandot "apport" på ren lydnad, dock inte med kamprullen utan med en riktig apport. Kamprullen skulle fortfarande representera godis och kul saker, inte lydnad. Sagt och gjort, en apportbock inköptes (vanlig träapport, inget konstigt) och jag började med att ladda upp med mycket köttbullar. Visserligen tänkte jag köra med lydnadsapportering, men det utesluter ju inte belöning, tvärtom!
Isse var inte alls intresserad av apporten. Jag var inte helt säker på om han kunde någon apportering, så på försök sa jag "apport" och höll fram apporten. En nosning på den och en mycket frågande blick blev allt jag fick för det. Nåja, mina misstankar blev besannade och jag började helt enkelt från början med att öppna hans mun och stoppa in apportbocken, hålla igen munnen mjukt och tala om för honom att han var duktig. Han behövde bara hålla ytterst kort stund, sen sa jag loss och släppte runt nosen och han spottade ut apporten väldigt snabbt. Belöningen var desto mer intressant, köttbulle och mycket klappar och uppmuntrande ljud från matte... även om Isse såg något skeptisk ut. Det här var inte riktigt vad han ansåg vara kul grejor att göra, han hade nog hellre bara tagit köttbullen och sluppit få en äcklig apportbock i munnen.
Jag fick hålla på med det här ett bra tag. Försökte köra ett kort pass varje kväll och efter några gånger gav det i resultat att han frivilligt, om än inte direkt glatt, öppnade munnen och lät mig lägga in apporten. Ytterligare träning och han började så smått greppa om apporten. Framsteg! Fast ibland funkade det inte, han blev lite väl tokig efter köttbullar och ville inte alls ha en apport i munnen när han kunde få en köttbulle. Tålamod är en dygd, jag vet, men mitt tålamod är ibland kortare än vad jag skulle önska att det var och ibland är humöret inte helt lysande. Speciellt inte när Isse bara ville springa till husse - han var extremt husse-sjuk i början, det sitter fortfarande i men har minskat ganska rejält nu. Så vi tog några steg framåt och nåogt bakåt... det får jag skylla mig själv för. Men det gick åtminstone åt rätt håll.
Så började det närma sig jul, vi hade köpt huset och skulle få tillträde den 15 januari och det var hög tid att börja packa ihop allting i lägenheten. Detta gjorde att träningen blev lidande, eller kanske ska jag säga som så att den blev i princip obefintlig. Ibland hinner man bara inte, hur gärna man än vill. Vi skulle dessutom fira julen hos min mamma nere i Skåne, så det var en hel del som skulle fixas. Efter jul och nyår kom några hektiska veckor innan vi fick nycklarna till huset och sen var det hela flyttcirkusen och städning av lägenhet. Allt detta tog tid och hundarna fick nöja sig med sin vanliga rastning samt lite godisletande som aktivering. Dessutom hade de ju plötsligt ett helt nytt hus, en tomt och en massa nya dofter på rastningarna - allt detta skulle ju undersökas och det gav dem en viss stimulans, om än inte så mycket som de borde ha.
Så småningom lugnade det ner sig, vi hade kommit i någon sorts ordning och jag var för tillfälelt arbetslös. Av någon anledning så testade jag en dag att kasta iväg kamprullen, bara för att se hur Isse reagerade. Dessförinnan hade jag plockat på mig något godis så att jag skulle kunna belöna om han skulle göra rätt. Minsann om han inte sprang, eller snarare lunkade, iväg efter rullen, tog den och kom tillbaka med den, vilket ju var bra eftersom det var nästan 2 månader sedan sist, men inte nog med det, han släppte inte den framför fötterna på mig utan höll fast den så att jag kunde ta den på "loss"! En mycket förvånad matte belönade rejält! Tydligen hade han under det här uppehållet pusslat ihop de två moment vi hade tränat och nu äntligen höll han, alldeles frivilligt, fast rullen även när han kom fram till mig. Härligt!
Efter detta har det gått framåt, inte så fort, men en del av det får skyllas på en ibland alldeles för otålig och klantig matte som inte har världens bästa humör och tålamod. Dessutom så misstänker jag att Isse inte är van vid att jobba koncentrerat någon längre tid, för han blir ganska fort mentalt trött. Men trägen vinner, eller hur man brukar säga, och i slutet av april körde jag några slag uppletande med två föremål och han fixade det, även om han först tog ett föremål, sen hittade det andra som tydligen var roligare (boll) och bytte till den, men han gick i alla fall ut och hämtade även andra föremålet.
Isse har, precis som min förra hund Akilles, en tendens till att vilja lösa det genom att spåra sig fram, så jag får vara rätt noggrann med avvallning samt med att ha hyfsad vind så att han lär sig att fånga vittringen i vinden.
Något som verkar ha ökat hans intresse för föremål är en pipleksak som vi köpte. Jag har aldrig haft pipleksaker till mina hundar tidigare, men på vinst och förlust köpte vi en billig rosa pipmojt för 25:-, inte direkt några jättesummor om Isse nu inte hade gillat den. Men det gör han, riktigt mycket dessutom. Han springer omkring och piper så att Martin och jag ligger dubbla av skratt ibland. Han är dock rätt sansad med den, tar sällan den av sig själv utan det är när vi busar med honom och uppmuntrar honom. Då kan han även komma med den och lägga den i knäet hos oss, eller på tangentbordet (inga problem när man är en hög schäfer) eller i någon låda med datorskrot i arbetsrummet... där det finns alldeles för många såna lådor för att det ska vara vettigt... å andra sidan, vem har sagt att vi är vettiga?
I augusti 2001 hämtade vi hem Kenzo, som då var 8.5 månad. Så småningom började jag med föremålsträning även på honom. Han har dock ett naturligt intresse för föremål, vilket jag är tacksam för. Trots det har jag gjort på samma sätt med Kenzo som jag gjorde med Isse, dvs. lärt in apportering genom "byta mot köttebulle"-metoden. Vid 11 månaders ålder kunde Kenzo nästan utföra en snygg apportering - dock valde han ibland att inte ta apporten - momentet satt inte HELT säkert - och det hände ganska ofta att han tog apportbocken i ena änden istället för på mitten, men det varr finputsningar som fick komma med tiden. Apporteringen har blivit bättre och bättre och han apporterar även "konstiga" saker som pennor, små ficklampor, strumpor, tidningar, reklamblad etc. eller vad jag nu ber honom om att ta. Tycker att det är nyttig träning för dem att lära sig bära allt möjligt. Sen kan man ju vidareutveckla detta till att lära hunden att "städa".
Tillbaka